NÄR LIVET BÖRJAR OM...

CRIPPLED LIKE YOU (ur dikt-arkivet)

2012-02-13T10:11:00.001+01:00

Crippled like you

I spoke to you yesterday on the phone

You had some time, you were finally alone.

You asked intimate questions – I answered thesame.

Somewhere within I felt you were kind ofashamed.

You received my message asking for prayer.

You wondered if there was something I wanted toshare.

I tried to avoid the subject, go too far, I said ”Later”.

You seemed so honest and caring, caught me offguard.

Go on pretending that all is well

Try to convince yourself they’re only a few

Neglect all impressions of a …living hell

In reality … they’re …crippled …like you.

Can you imagine a world outside your own?

Worlds apart from the comfort zone where youwere born.

Comfort is luxury in places you dread.

Still you won’t let it bother you or get toyour head.

Step out of the freezer – look around for a while.

The suffering is knee deep; still you standwith a smile.

Won’t let it get to your duck pond but know thistoo

The weakest among them is way stronger than you.

Everyone get their share of trials andtribulation

No getting out of that, there’s no exception

But when you had it yourself you’re gettinghumble

Then you stop making fuss, waves and rumble

Dedicated to all the coward spectators who claim

they neither did see or hear anything

To me they join ranks with Nazi’s

Sorry for that outburst but I got carried away here…

GÅVAN (Ur dikt-arkivet)

2012-02-13T09:56:00.000+01:00

Gåvan

Jag går ut på scenen och glöder en stund,
njuter och mår ganska bra.

Natten innan fick jag knappt en blund.

Efteråt vill jag bara dra.

Du tror du blir nåt om du känner mig,

vill inte va bland andra gråa.

Men vågar du betala priset och hänge dig
resa till djupen liksom höjderna blåa?

Alla känner apan – apan känner ingen,

det är livet på en pinne.

Alla vill ha gåvan – vill ha lite glimmer

men inte han därinne.

Alla söker kompensera svikna illusioner,

Drömmar som aldrig blev av.

Det kanske gäller några få, kanske millioner

Beröm och kärlek vill alla ha.

Alla känner apan – apan känner ingen,

det är livet på en pinne.

Alla vill ha gåvan – vill ha lite glimmer

men inte han därinne.

Var den du är, det räcker väl

Förvalta ditt liv och du ärar din Gud.

Folk kommer alltid ifrågasätta dina skäl

Helst de som pyntar sig i lånad skrud

Så ge bara järnet, varför ”fjusa”

Han gav dig allt så gör likadant

Sluta behaga, stryka medhårs och krusa

Följ ditt hjärta och de följer med självmant

Denna är skriven till alla de som tror

att artister och kändisar är lyckliga bara

för att de syns och märks… fel, fel, fel…

TYRANNER (dikt ur arkivet)

2012-02-13T09:47:00.001+01:00

Tyranner

Bort med tyrannerna såfår vi fred! säger han när vi sitter ner.

Om inte Hitler fötts hadeondskan aldrig varit. Hitler dog och följdes av fler.

Han stänger av TV:n,vänder sig om och säger medan han ler.

Vad gör då ni kristna åteländet? – Jo ni sitter bara där och ber!?

Ni har ingenting attkomma med, ni löser aldrig några problem.

Ondskan väljer bara densom stänger sitt hjärta för sin broder och sin Gud.

Den sätter sig på sår somännu inte läkt sveper in dig i självömkans skrud.

När hämnden blir det endadu tänker på, vad skiljer dig (då) från en nazist?

Ni har olika kläder,annan frisyr men inuti samma drift.

Vakta ditt hjärta ochdina tankar så bevaras ditt liv

Du är vad du tänker,himmel eller helvete, fred eller kiv.

Jag har ingavapen av järn eller stål, dom hör hemma i en annan värld.
Dom är hyperteknologiska och når sina mål. En högre vilja styr deras färd.
Det hörs inte ett ljud när dom plöjer fram snabbare än ljuset kan.
Det passerar dimensioner ingen människa nått, tar sig ljusår ifrån vår jord.
Du frågar vad är det du talar om? Jag talar om Herrens Ord.

Djävulen har slaktat ochmördat sen Adams tid, han är här för att förgöra.

Han driver på mänskorjorden runt, stressar på tills dom är alldeles möra.

Han kan tyckas ha ettövertag men han lever på lånad tid.

Gud har lovat (att) detkommer en dag då han kämpar sin sista strid.

Alla knän ska böjas, allatungor bekänna, dom ska se (upp) på den dom stungit har.

Han är den Högste, Han ärvårt offerlamm som lovat att va med oss alla dar.

Jag har ingavapen av järn eller stål, dom hör hemma i en annan värld.
Dom är hyperteknologiska och når sina mål. En högre vilja styr deras färd.
Det hörs inte ett ljud när dom plöjer fram snabbare än ljuset kan.
Det passerar dimensioner ingen människa nått, tar sig ljusår ifrån vår jord.
Du frågar vad är det du talar om? Jag talar om Herrens Ord.

STREBER-KRISTEN (dikt ur arkivet)

2012-02-13T09:42:00.000+01:00

Streberkristen

Du ställer mig mot väggen med din artighet

– Du vet hur du ska få mig tyst.

Du säger nåt om själviskhet och bitterhet,

sen säger jag inte ett knyst.

Du menar att jag saknar ödmjukhet

och att jag ska jobba på det.

Lotsar oss andra som en äkta moralisk överhet

– det är ju du som vet.

Det finns så mycket självpåtagna plitar

som inget gör än att plocka grand.

Som tycker dom har rätt att ge oss nitar

som tabbar oss och trillar ibland.

Men hämndens Gud talar ifrån ovan

löser upp ondskans band.

Han häver upp sin röst och ryter

bergen skakar sen från land till land.

Som en langare hög på droger

går du omkring och lovar runt.

Du slungar pilar ur din ondskas koger

du har i överflöd, en hel bunt.

Det fanns en tid då ditt hjärta var mjukt

och du grät en hel del.

Nu är du ”rätt” och du är ”färdig”

och bra på (att) hitta fel.

– ”Sitt stilla i båten, rättning i leden”!

Ljuder din röst befallande gäll.

Dina tankar ruvar ont i sina reden,

och färden styr mot en redig skräll.

Jag ber dig varva ner och koppla på nåden,

låt Jesu kärlek få hela dig.

Du verkar nästan helt ha tappat tråden,

känner knappt igen dig.

Hej! Den här dikten skrev jag runt Millennium skiftet. Hade inte riktigt gjort upp med mitt förflutna tror jag. Kanske finns det någon som kan ta den till sig och få stöd i sin kamp. Därför publicerar jag den.

WHITNEY HOUSTON DOG INATT…

2012-02-12T13:11:00.001+01:00

… Vilken bitch döden är! Här kämpar en av musikvärldens största stjärnor och en del av mitt 80-tal i brant uppförsbacke och när allt är som bäst faller hon tillbaks. "Whitney Houston dog inatt" löd löpet idag när jag råkade kika in på Aftonbladets weddsida och plötsligt känner man sig så gammal och tom. Ens musikhjältar och hjältinnor droppar av en i sänder.

Detta är vanligare än man tror när det gäller att få slutgiltig seger över drogen. En seger räcker inte för att knäcka ryggraden på Drogdjävulen, det krävs mer än så och omgivningen måste vara överseende och tolerant för att detta ska bli möjligt. Dessutom är hon essensen av lärdomen att man ska se upp vem man gängar ihop sig med. Bobbi Brown var hennes värsta nerköp alla kategorier. Hela hennes familj manade henne att dumpa honom innan det var för sent. När så skedde var hon så nergången att hon börjat tappa tänderna, hon som en gång i tiden varit modell hos Ford-models i New York. Dessutom var hon i sin glans dagar. Samtidigt var hon i mina ögon ett offer för sin egen mytbildning och hon levde ut det med besked.

Musikaliskt hade hon allt det hennes kusin Dionne Warwick (kvinnan som sjöng Burt Bacharachs bästa hits på 60-talet) hade. Samtidigt var hon dotter till en av USA:s bästa gospelsångerskor, Cissy Houston i vars närhet hon fått sin musikaliska skolning och sin tro. Sånt förpliktar. Samtidigt fanns det en naiv inställning hon henne i mångt och mycket som t ex då pressen ifrågasatte att hon dejtade den notoriske kvinnokarln Gene Simmons, tillika sminkrockgruppen KISS bassist och sångare. Whitney svarade då inför farhågorna;- "Jamen… jag har ju min tro om det går snett". Kanhända en del kristna resonerar så, vad vet jag?! Jag är för långt ifrån att vara felfri för att rannsaka henne i det avseendet.

Så nu kan en till av kyrkans talanger läggas till raden av alla andra i musikbranschens växande korsrader, nämligen Whitney Houston. Förbannelse över allt vad droger heter! Såg senast i februari en kompis stryka med i drogrelaterat bortfall. Jag har själv sett en hel del vänner och bekanta gå bort i en för tidig död tack vare droger. Malmberget, min gamla hemstad har blivit och fortfarande finns drogliberaler som anser att legalisering skulle lösa allt. När man ser det från ett bibliskt perspektiv så står det i Uppenbarelseboken att människor i den yttersta tiden ska "hysa tilltro till trollkarlar". I den grekiska grundtexten står egentligen ordet "Pharmaceios"där man översatt med "trollkarlar. Det är från det ordet vi fått ordet farmaceut eller apotekare. Alltså folk ska ta sin tilltro till droger, de ska lösa allting. Har vi inte sett det i allt från ADHD till Bipolär sjukdom?!? Detta gäller även droger. På min tid sa man att man skulle tänka som Einstein (för han sades ju också ha "rökt på") och spela som Jimi Hendrix om man bara rökte hasch. Suck!!!

– The World keeps on spinning and so are we…

Fann en sång text medan jag sökte efter uttryck på nätet av en för mig okänd grupp, Napalm Death.

No way forward or back, in stalemate, we stagnate,

life cycle is an automation, instinctively, we race to get ahead?

And now our virgin minds are raped.

Another insignificance to join the rat race.

Self indulgence within our grasp.

Were taught but torn.

The sanctity of life, so vulnerable,

the world keeps turning - we Spin out of control.

Guided, or could this mean misguided, no time for questions,

Preoccupied with pressing on, the world keeps turning

- We overdose on overdrive.

Superior species with inferior ideas.

We overload our bodies and minds,

Respect this world while Committing suicide.Poison trait.

Were the cause not the cure, our methods

will surely drag us down.

Guided, or could this mean misguided,

our virgin minds are raped -

The world keeps turning - we overdose on overdrive,

we spin out of Control. In stalemate, we stagnate!

Whitney i sin glans dagar inför albumet
med storsäljare som "I wanna dance with somebody"

Inte annat än att man vill instämma i Bibelns bok Predikaren att allt är fåfänglighet. Under veckan har det blivit klart för mig att en del människor kan tillbringa en hel livstid med att söka få sin vilja igenom, kosta vad det kosta vill. Om man så drar med sig sina barn ner i fördärvet så katten heller att man medger det, hellre tar man en smoothie blandad av stryknin och arsenik än medger det. Det värsta man kan göra en människa är att ta av henne sin villfarelse. En del lever på lögnerna och bygger upp sina bärande pelare på dem. Så gjorde även Whitney och när hon slutligen själv insåg det var det alltför långt gånget att göra något åt det. Att sedan ha ett rykte att nå upp till gjorde hela saken etter värre att göra något åt. Världen har mist en gåva Gud hade tänkt göra mycket, mycket mer med. Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men i slutet ändå mister sin själ? Dessa Jesu egna ord fick sin understrykning idag även om jag tror att Whitney just nu sjunger och wailar med kören uppe i Himlen.

Vila i den frid du aldrig fick här nere, Whitney!

LÖGNENS FÖRSÅT

2012-02-09T19:38:00.004+01:00

Med lögner kommer ingen undan

Du sviker och tror inget ska ske

Det har hållit tills denna rundan

Men kommer nu att fälla dig ner

Alla lyssnar till offersången

hur du blitt så slagen och blå

De faller för den falska svanesången

hur långt ska du egentligen gå?

Du stal mitt liv, du stal min tro

Dominerade, härskade och regerade

Du band taggtråd runt vårt bo

härjade, bråkade och domderade

Det fanns alltid någon petitess

du kunde rya och härja om

Levde under ständig press

som inmurad i armerad betong

Lyssna nu, för varje lögn du säger

tar du ett spadtag djupare ner

För varje nytolkning du säljer

kommer du att sjunka ännu mer

För mig förblir du ett nerköp

misstaget jag aldrig var värd

Essensen av ett skandallöp

Dödad av din tungas svärd

Du tror du att segern är din

du har slipat alla argumenten

Segerlönen tycks du redan cashat in

lika fast som stålet i cementen

Njut av segern medan den varar

för eftersmaken blir bitter

Frukta alla godtrogna karlar

här kommer Drottningen av bitter-xxxxx

TRE TYPER AV VÄNNER

2012-02-01T23:21:00.003+01:00

ör att kunna vandra den väg du är menad kan du inte låta dig begränsas av att arbeta med folk som ser ut som du. Som tänker, klär sig och röstar på samma parti som du. Du måste kliva ut ur ditt lådperspektiv, för Gud kommer att sända en massa människor som kommer att färdas in och ut ur ditt liv med uppdrag att välsigna dig. Du kan inte låta dig begränsas eller tänka endimensionellt och ytligt för detta är en multidimensionell och färgsprakande värld. Du avgör inte vad stoppningen är utifrån färgen på tyget, eller hur? Det är inte färgen du behöver hålla koll på utan egenskaperna.

Det finns i huvudsak tre huvudtyper av människor som du kommer att ha att göra med om du är ”ett utvalt barn”.

KONFIDENTER – eller ”förtrogna” är den första gruppen. Du har få av dessa. De är de som älskar dig villkorslöst. De är för dig vare sig du är uppe eller nere, på rätt väg eller helt fel. De är för och med dig på lång sikt. Om du hamnar i problem går de med dig på samma väg. De kommer att besöka dig i fängelset och få dig ut därifrån. Du kan öppna dig för dem och dela med dig av vad som helst. Du kommer aldrig att kunna ärva Himmelriket förrän du funnit en konfident. Du kan inte bli en ”David” förrän du funnit din ”Jonathan”. Att få en konfident är nyckeln som låser upp Himmelriket. Du växte upp utanför portarna och Gud kommer ge dig kraft att kunna sträcka dig över muren. Men för att det ska gå måste du ha en konfident på andra sidan muren som kan avslöja för dig vad Gud kommer att göra härnäst i ditt liv.

Problemet för de flesta är att de flesta människor de har omkring sig är under dem själva. Så du håller ständigt på att föda människor som i sin tur inte förmår föda dig. Efter att ha hållit på och nära dem i åratal börjar de slutligen att dränera dig totalt på kraft. Du behöver ha någon som kan föda dig så du i din tur kan föda någon annan. Du behöver alltså en konfident och dessa är få i antal. De är med och för dig, de är intimt förbundna och hopslingrade med dig i ditt liv. De är där för att förvissa sig om att du når ditt mål. De kommer att konfrontera och tillrättavisa dig och lägga sig i dina förehavanden, engagera sig i dina affärer, säga åt dig när du är på fel spår för att de är konfidenter. Har du bara två eller tre sådana under din livstid så är du en välsignad människa! Utan sådana kommer du aldrig att kunna bli den Gud kallat dig att vara. Du behöver finna din konfident.

KOLLEGOR – medresenärer eller ”konstituanter”, är den andra gruppen. Dessa är inte intresserade av dig som person eller för och med dig. De är för samma sak som du är för. Så länge du gynnar samma sak som de gör så är de med dig på vägen. De arbetar och strävar med dig men skulle aldrig kunna tänka sig att ta ledigt från jobbet för din skull. Du måste ha detta i minnet för om de möter någon som främjar deras agenda mer än du gör så lämnar de dig och sällar sig till denna. För de var aldrig för Dig som person utan för det du står för, de var kollegor i ett kollektiv. Under din livsvandring får du se upp med dessa, speciellt om du är bruten och nere är det lätt att du blandar ihop korten och tar dina kollegor för att vara konfidenter. Du kommer att tro de är för dig när de i själva verket bara gynnar saken du är för. Och i samma stund du hänger dig och blir förälskad i dem krossar de ditt hjärta genom att de hakar på någon annan som är ännu mer för det du var för. Detta p.g.a. att de till syvende som sist aldrig var för dig som person utan kallelsen och tjänsten du representerar. De är kort och gott dina kollegor.

KAMRATER – är den tredje gruppen. Dessa är vare sig för dig eller det du står för, verkar i eller är kallad till. De är emot samma sak du är emot. Dessa är i sanning en märklig skara. De kommer att samla skaror omkring sig som varken är för eller med dig inte ens för det du står för eller gör utan emot det du är emot. De sällar sig i striden med dig för att slåss mot en starkare fiende. Men låt dig inte förvirras av deras förbindelse för de kommer bara att hänga runt dig tills segern vunnits. Dessa människor är som byggställningar. De kommer in i ditt liv för att fulborda ett syfte och när det är gjort tas byggställningarna bort. Men grips inte av panik när det sker för själva byggnaden står alltid kvar där.

Job's vänner…

Vad jag söker säga er är att förvänta dig rent av att Kollegorna och Kamraterna ska överge dig efter en tid. Bli inte upprörd när de inte reagerar och gensvarar till dina drömmar på det sätt du förväntar dem göra. För, de var egentligen aldrig för DIG överhuvudtaget. Var därför mycket noga med vem eller vilka du anförtror dina drömmar och visioner till. För gör du det till dina Kollegor kommer de att överge dig och söka fullborda dina drömmar och visioner utan dig. Gör du det till Kamraterna kommer de aldrig att ge en tillstymmelse till uppbackning för de var aldrig för det du var för. Finner du under din livstid någon eller några du säkert kan anförtro dina drömmar och visioner till så är du i sanning en välsignad människa.

Jag kan hjälpa dig att urskilja de som är för dig. Är de i sanning för dig kommer de att gråta med dig när du gråter och glädja sig med dig i din glädje. När du nästa gång går i ett rum och berättar goda nyheter, stanna upp för en sekund i din glädje och studera deras reaktioner. Gläder de sig inte med dig, stäng munnen och gå ut därifrån med detsamma. När de i sanning är förbundna till dig kommer de också att dela din glädje fullt ut. Jag vill ha någon som gläder sig med mig. Jag vill inte ha vem som helst att be för mig. Vill inte ens ha deras förbön eller handpåläggning som hatar mig och inte vill att jag ska lyckas. Jag vill att den ska be för mig som vill att jag ska bli välsignad, att jag ska vara en övervinnare. Så du kan hålla upp med svadan och ditt tungotal för du ville aldrig tala till mig. Inte heller vill jag du ska visa dig på sjukhuset med förevändning att du ska be någon ramsa för mig utan hjärtat engagerat i det. Hellre vill jag ha någon som helhjärtat ber för mig, ligger utsträckt över min sjukbädd och näpser Djävulen. Gud är så pass trofast att han alltid kommer att ge dig någon av rätta virket. Om du någon gång är tacksam till Gud borde du applådera meddetsamma för de han skickar i din väg av den sorten. Bry dig inte om de andra.

– Vittna för någon! Jag kom inte hit av egen kraft, någon hjälpte mig och lärde mig hålla ut. Någon sträckte ut sin hand till mig där jag var bakom murarna. Någon uppmuntrade och styrkte mig när jag kände jag ville hoppa av skolan. Någon hjälpte mig när jag var upptryckt mot hörnet av väggen. Någon styrkte och förmanade mig när jag gick igenom skilsmässa. Någon var där i krisen jag genomled. Gud är så pass trofast att han inte lämnar oss utan eftersmaken av ett gott vittnesbörd. Han sänder NÅGON!!!

INKA: Detta är taget från en predikan jag hörde på en videoinspelning men den är så bra att jag var tvungen att återge den här på bloggen.

Pastorn heter: Biskop T. D. Jakes

OVER THE EDGE (dikt)

2012-02-01T09:19:00.002+01:00

The fear that’s in your head

Will push you over the edge

Anxiety keeps you out of bed

Split your soul like a sharp vedge

Can’t be the numb spectator

While you’re burning all your bridges

You rule your family like a dictator

Tossing every opponent over the ridges

The stage is set for your tight wire act

And I won’t be there to watch you fall

I’ve told you once, son, turn back

But you never seem to apprehend at all

With sad heart I see you leaving, oh why

Overconfident about your coarse

I foresee darkness billowing across the sky

As you step on trust without regrets and remorse

You respond to kindness with anger

Every gift you eye with suspicion

Answer every benevolent act as danger

Still you’re where you are by your own decision

Stop blaming yourself coz' it spills off on friends

Lower the thresholds – it’s not worth the hurt

Find your identity in something that amends

Be careful what you take in be on the alert

You gave me joy when I was way deep

Your soothing smile gave me great joy

Hate to see your ‘re changing, losing sleep

So much a man with big plans but still… a boy

VISIONÄREN (dikt)

2012-01-31T17:58:00.002+01:00

Klangen av dina stora ord

bär min tanke långt bort

Svulstiga drömmar och visioner
med livslängd kortare än kort.

Många platser att besegra,
starkt och härligt - mycket drag.
Mitt i euforin får ingen falla
eller tillåta sig vara… svag

Men vem är du - vad är jag
Stor som liten - sist som först
Nådens barn på språng var dag,
Oförtjänt…kan nån då va ”störst”?

Ser ingen annan än dig själv
fångad i din låtsas-värld.
Förblindad av fåfängans sken,
kör du över andra under din färd.

Jag är boken du aldrig läste,
Visheten som aldrig fick ge dig råd.
Inombords har hjärtat kallnat,
för du vill inte se smärtan i dina spår.

Vackra ord och fagert tal
ledde bort från det du i hjärtat ville
Falska löften din glädje stal
sedan fick du aldrig mer till det.

Drivna av drömmar och ideal,
ständigt jagande våra begär.
Med blicken fäst vid horisonten
förtränger vi att vi lever nu och här

Kämpar för barnsliga "behov"
Där några är hjältar, andra narrar.
Ett folk med ständiga skov
och en himmel som gråter och darrar

TIM (dikt)

2012-01-12T16:02:00.000+01:00

Till Tim

Är du sur för att jag slutligen tog mig ton?

Att jag bryr mig istället för att vara passiv.

Det har snart gått troll i vår konversation

men såg jag inte hur du mådde vore jag naiv

Du var för mig räddningen då du föddes

En utsträckt hand från en levande Gud

Du var hoppets korn som för mig ströddes

Det spratt till i mig så snart du gav till ett ljud

Du var en kille med härliga kommentarer

som lockade till många härliga skratt

Stegen blev vidare längs våra trottoarer

Du var harmonisk, glad och full av spratt

Allt gick fel när flyttlasset drog söderut

Själv fann jag bara ensamhet

Trots stora löften var det början till slut

om det kunnat ändras är det ingen som vet

Här sitter vi nu på vart håll med mil oss emellan

Ditt enda livstecken är dina frånvarorapporter

Vi pratar numer med varandra alltmer sällan

Från din skola får jag trivial information av alla sorter

Du är fåordig och lågmäld men jag känner ingen skuld

De val du gjorde måste Du stå för hela vägen ut

Du är min son och som sådan är du mer värd än guld

Jag tror ändå du kommer upp på fötter till slut

MATTEUS TRETTON

2012-01-11T17:00:00.000+01:00

Matteus 13

Ibland har jag haft svårt för att förstå varför Gud inte gör saker på en gång åt kristna sammanhang där folk far illa. Jag har upptäckt att det inte hjälper folket därinne ett smack hur jag än härjar och domderar eller om jag skriver ilskna insändare i parti och minut. Det finns lika fullt någon där innanför som kan parera det jag skriver, misskreditera mig och på så vis göra det jag säger till en lögn. På detta viset har det varit under de år jag härjade på nätet om Trosrörelsen.

Egentligen liknar det hela när USA eller något annat land ska införa sanktioner mot en diktatur. Det drabbar sällan de man avser med dem. Snarare är det bara de oskyldiga och svaga som det träffar. Sak samma med Livets Ord. De som är tongivande där ändrar sällan uppfattning för att någon skriver eller framträder i media. Dessutom har de själva en media apparat av kolossala proportioner som kan visa på andra sidan.

Så… vad göra? Här sitter du med erfarenheter som du vill förskona andra ifrån och ingen tycks intresserad att lyssna. Dessutom förändras även kyrkor (Surprise! Surprise!). Men just detta med förändring är ändå det som är hoppfullt och som jag tror Gud har ett finger med i spelet. Skulle Gud agera mot ett kollektiv skulle de kunna skadas som är oskyldiga. Gud är inte den som sysslar med ”collateral damage”, en amerikansk och ofta använd term vid krig där man räknar in att även civila ska skadas vid attacker. Så gör som tur inte Gud.

Jag var ute och kikade på nätet idag och hamnade på en sida med en bokrecension av en avhoppare. Jag har själv varit i kontakt med honom innan. Fick den gången ett märkligt intryck av honom. Han citeras ofta i press och media. Vad jag förstått agerade man så att det ledde till att hans äktenskap splittrades. Och visst agerar man i besvikelse i början, men det får bara vara i början. Fortsätter man så är min erfarenhet att det blir till mer än att upplysa andra i välmening. Det blir ett korståg med hämndmotiv. Ingen blir hjälpt av det, allra minst du själv.

Jag tror att tiden måste få utvisa och i den processen växer tyvärr ogräset och säden på samma plats. Folk med äkta motiv och andra med dunkla, ofta står de sida vid sida. De som vill tjäna av kärlek och de som gör det för slem vinnings skull. De som tjänar och de som söker kontrollera de förra. Vargarna i fårakläder sida vid sida med lammen, de med mörka sinnen invid de med upplysta dito.

Därför… behöver vi gåvan att skilja mellan… andar.

Liknelsen om ogräset

24 En annan liknelse framställde han för dem: "Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. 26 När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. 27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? 28 Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. 30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge.”

Matt 13:24-30 Folkbibeln

Till Bosse J (dikt)

2012-01-10T12:58:00.000+01:00

Till Bosse J

När du kom var du så full av entusiasm och Gudslängtan

Vi var i samma lag ville se Guds rike utbredas och växa

Alla kunde se din entusiasm, tro, innerlighet och förväntan

Vi var gränslösa och berusade men skulle lära oss vår läxa

Du ville sitta still i båten, jag ville vara ärlig och sann

Jag såg dig förändras och gradvis gled vi bort

Du var en man i karriären, inget fick stoppa din strävan

Jag såg dig bli alltmera okontaktbar, tvär och kort

Jag förstod att du strävade mot den eftertraktade scenen

Själv stod jag där med bränt gummi hängande från fälgarna

Du förstod att turen var din, du behövde knappt röra på benen

Uppe på scen tog du helt över och erövrade, fulltecknade var helgerna

Som en hörsam elev trampade du på din själ och lydde

Du trodde liksom jag att ledaren var allra närmast Gud

Inget var tillräckligt för honom om vi så tog i så vi spydde

Nåden var gratis ändå var vi fjättrade av regler och bud

Du spelade på en plan som var packad av suktande avbytare

Som hela tiden stod på kö om du skulle bli obekväm och misshaglig

Hade någon en avvikande mening ansågs de som rebelliska förbrytare

Anbefallda leenden, spelad uppsluppenhet och andra sätt att vara behaglig

Showen måste fortsätta, lögnerna måste slipas och nya offer tas in

Kamerorna går, armar lyfts i vädret, du har dina minuter i rampljuset

Det fjäskas, baktalas och intrigeras bak kulissen, där man dräper med ett flin

Du sugs med i virveln efter att höras och synas mitt i extasen och suset.

Nu står du med eftertankens kranka blekhet, kanske en smula förvånad

Du sa ifrån och protesterade, med rätta, mot Faraos maktbegär

De gensvarade med att stänga av dig, du blev förvisad och hånad

Du får inte längre vara med i täten av lovsången och allt det där

Du kanske redan ställer dig frågan om det var värt besvären, säg

vad fick du ut av alltihop, av din lydnad, nit och trofasthet

Vad fick du ut av att sätta dig på andra när du inbillade dig det var okej

Allt kommer ju tillbaks och gjorde så med ännu större intensitet

Nu kanske vi kan mötas på lika villkor och samma plan

Ingen ovan, ingen under, ingen som dominerar och bestämmer

För trots kulturella och geografiska skillnaderna är vi bägge likadan

Kanske kan vi skapa på allvar nu, efter allt elände och jämmer

Bortom Ekmans Potjemkinkulisser skiner faktiskt solen klarare
Tro mig vad jag säger, det finns faktiskt ett liv efter Livets Ord
Avklädda prestigen och hetsjakten blir tron så mycket underbarare
Kontakten med Herren så härligt personlig långt utöver alla stora ord

Du blev förlöst och betalningen är given bli aldrig mer någons träl
Låt de härja som vill lägga på dig skänklar, betsel och töm
Gud har en plan för dig, låt ingen kontrollera dig, oavsett vilka skäl
En lysande framtid väntar dig utanför muren, så skapa, mannen och… dröm…

LYSSNA = LÄRA

2011-11-22T13:54:00.001+01:00

Jag minns i början av 80-talet då jag gick i Pingströrelsens musikskola Brommaskolan. Bland lärarna vi hade fanns en psykolog som hade någon enstaka lektion. Hon berättade om sin tjänst som själavårdare på Kaggeholms Folkhögskola och i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Vi det tillfället berättade hon om en bok av en fins psykolog och terapeut vid namn Irja Kirpeläinen. Denna Irja hade skrivit en bok med titeln ”Lära – Lyssna”. Jag har ännu inte läst boken men bara av att höra henne berätta om den fick till följd att jag gjorde ett kvalitetsbeslut. Jag skulle börja lyssna på folk. Dessförinnan hade jag vid samtal med någon bara tänkt på vad jag skulle svara så till den grad att jag egentligen inte lyssnade på honom eller henne. Frågan är om man egentligen kan kalla det för dialog?!? Jag tror att det är så för många, man pratar och pratar och blir ändå aldrig förstådd för alla vill bara PRATA…

Vi omges av en värld som drivs av att få bli hörda, sedda och berörda. Tror du mig inte så kika litet extra nästa gång du går ut på Internet eller bara läser en dagstidning. Se alla dessa bloggar där folk sticker ut hakan som om de längtar efter att få en smäll på den. Är det inte det så spelar man på utseendefixering eller sexualitet. Vill man bli sedd så kan man lika gärna provocera för att få den uppmärksamheten… ändamålet tycks fortfarande helgar medlen. Debattsidor i tidningar och media, i TV och radio är proppfulla av människor som vill uttrycka sin mening. Varför kan man fråga sig men klart är att detta är ett ännu icke tillgodosett behov som finns hos dagens människor. Vi vill bli hörda, sedda, berörda och… älskade.

Jag har varit lågmäld ända sedan barnsben, inte den som tagit för mig precis, snarare den lydige och prydlige killen längst bak i klassrummet som alltid räckt upp handen då fröken ställt en fråga. – ”Don’t make waves” säger jänkarna eller, fritt översatt, ”strula inte till det i onödan”. Jag har verkligen kunna ställa upp i titeln som ”Mr. Play-It-Safe”. Har alltid hållit mig undan bråk och konflikter, sällan tagit strid, inte ens då jag haft rätten på min sida. Jag har ofta gått och bett om förlåt även om jag vetat att det var den andre som borde ha gjort det och egentligen var skyldig till övertrampet. Men jag har gjort det för att jag sökt friden och inte brytt mig om min prestige. Ända sedan barnsben har jag tagit emot smällar för att jag trott på och stått för Gyllene Regeln som jag fick tag på redan som åttaåring. Mitt i allt har jag levt ut lagen om sådd och skörd utan att till fullo förstå att det var just det jag gjorde.

Jag vet inte tid och tillfälle för när jag började lyssna. Ska jag pröva på att vara rolig så kanske det skedde när jag bodde bland de verbala göteborgarna där luften tar slut om man vistas i samma rum. Samtidigt är varje möte med en människa en möjlighet till förändring och att gå vidare. Det står i Ordspråksboken att såsom järn skärper järn så skärper den ena människan den andra. Allt hänger dock på ditt eget beslut, är du rädd för förändring så kommer du att stå emot detta. Den rädslan kan komma av att du blivit utnyttjad eller överkörd i något sammanhang och helst inte vill vara med om det igen. Då ser du varje ny människa som ett potentiellt hot mot din integritet. Samtidigt så försvårar du för Gud att göra det han vill göra i ditt liv. Sant är att allt människor säger inte behöver vara en gudomlig uppenbarelse. Sedan är det inte deras jobb att förändra dig, det kan bara Gud göra men han använder andra människor för att du ska nå detta ändamål.

Som varande norrlänning kan jag uppleva ett mått av irritation vid mötet av en del folk från landets sydligare delar. Jag upplever att sörlänningar pratar i överkant, så till den milda grad att jag ibland undrar om de har ett hål i nacken som de andas med för att kunna fortsätta prata oavbrutet. Det blir ett självändamål istället för en dialog där man delar något med varandra och går vidare. Det verkar som om vi inte vill ta emot något utan bara kommunicera vår egen åsikt. Vi kan aldrig gå framåt på detta sätt för lärdom går fortfarande primärt genom att först börja lyssna. Du kan aldrig få reda på någonting genom att bara prata, det går inte, för så länge du inte är mottaglig och lyhörd för gensvar kommer du att förbli på den nivå du är idag. Sedan måste du fråga dig själv om det är bra eller dåligt. En del av att vara kristen, som jag förstått det, är att vara i ständigt utveckling och förändring. Vi strävar efter att bli mera Jesus-lika och där… har vi ännu en bra bit kvar.

Folk talar av många skäl har jag upplevt:

För att man är en ledargestalt och vill dominera och ta över en konversation.
Av rädsla och nervositet
För att man inte vill eller är rädd för att bli påverkad mot sin vilja
Av vanlig sällskapssjuka
För att man har så mycket underbyggt som behöver komma ut

Jag tror att folk därute längtar efter lyssnare – är du en av dem? En som kan sitta ner med en annan medmänniska och låta henne få tala till punkt. Låta henne få läka sig själv genom att bara få tala utan att bli avbruten, tolkad eller översatt till dina egna favorit-teser och patentlösningar. Kanske sitta under flera dagar, månader och kanske år… orkar du det? Vill du det? Tror du att det krävs eller behövs? Jag går så långt att jag rent av tror att väckelsen vi så gärna pratar om är avhängig av detta. Vi skapar behov som folk aldrig har och ger dem lösningar på frågor de aldrig ställt för vi har inte brytt oss om hur de egentligen har det. Kanske för att det är för nära vår egen situation?

Vi lyssnar inte ens på varann i kyrkorna. Jag kan inte räkna de tillfällen jag suttit i själavårdssamtal där jag på en timmes tillgänglig tid fått prata i fem, tio minuter för att sedan överösas med lösningar i femtio. Detta har ackompanjerats av ett idogt bläddrande fram och tillbaks i Bibelböcker, men det kan ändå inte ersätta personligt engagemang och lyhördhet. Det är som om ingen verkar förberedd på att möta lidande bland oss fastän det ändå i andra andetaget tycks vara en pinsam medvetenhet bland alla. Sedan vill man inte bli kategoriserad som besvärlig eller bakåtsträvande så man väljer att hålla det inne och ta det i sin egen kammare. Resultatet blir att man knyter näven i byxfickan och sväljer förtreten, för ger man luft åt den kanske man stämplas med den alltid tillgängliga etiketten ”bitter”. Den vill ingen ha för den pekar på en bristfällig människa utan självkontroll eller disciplin för att inte tala om otro. Jag tror att vi måste vända på detta innan våra församlingar formligen imploderar. Detta tror jag även är en orsak till varför folk väljer att lämna församlingen. De känner att ingen tar dem på allvar eller ägnar dem uppmärksamhet. Sker det något i deras liv, t ex dödsfall eller skilsmässa håller man sig ännu längre bort men denna gång med ursäkten att man inte vill störa.

Jag tror, för att avsluta, att vi måste börja lyssna på varandra och det utan alla dessa självcensur-tekniker vi byggt upp som kyrkofolk. Ocensurerat, naket och öppet för det är bara den vägen vi kan bli fria. Givetvis är kärnan i detta förbundet med Guds mirakelverkande kraft och bön men denna gång inte som ett substitut för att slippa bli delaktig och tvingas lyssna utan som ett fundament i frigörelsen från bojor och band.

BLOCKBILDNING

2011-11-15T17:28:00.001+01:00

ej därute! trodde ni att maktblock tillhörde Sovjetstater så tar ni fel. Även i kyrkor har man maktblock. Det börjar oftast med bra förutsättningar och motiv med som med allting annat så kan det förvanskas med tiden. Allting växer och i takt med att man umgås och barnen växer så gifts man in i varann och snart har man fått en påtryckargrupp som både pastorer och äldste inte ens kan penetrera med machete.

Jag har sett detta ända sedan jag klev in i kyrkovärlden på allvar. I hemförsamlingen var det en äldstebroder med sju barn som slog an tonen. Hans barn skulle sjunga och både han och frun höll räkning på hur många gånger deras dotter fick sjunga solo jämfört med andra solister. Givetvis kom jag, helt ovetande om dessa osynliga hierarkiska ordningar och annat blöjprassel, i konflikt med dem. Detta utan ett endaste uppsåt åt den riktningen från min sida. Jag var så oerhört tacksam till Jesus och ville inte missa ett tillfälle att få visa det för honom och andra då jag sjöng. Problemet var att det var alldeles för bra för dem…

Jag tillrättavisades och anklagades för att vara egoistisk och självisk etc. Det tog en lång tid innan jag kunde få av mig detta och ska jag vara ärlig så har det uppstått konflikter så fort jag stått där framme och sjungit. Detta har medfört att jag tystnat under långa tider, har inte känt det värt smärtan helt enkelt.

Hierarkier har funnits hela vägen men märkligt nog inte i lika stor grad i större församlingar i storstäder. Där skulle var och en vara tvungen att avla fram tio, femton barn för att kunna ha någon chans att påverka. Men där gäller ett känt efternamn istället och det kan vara lika menligt. I min sista församling jag gick i fanns det fyra familjer som skötte musiken. Jag kom dit och såg direkt inför mitt inre taggtråden virvla sig i skruvar runt scenen och valde därför en mycket lågmäld profil. Gjorde inga infall eller något som skulle kunna uppfattas som uppblåst och förmätet. Lät dem bara veta att om de någon gång var kort på folk så fanns jag där och kunde spela det mesta om så det bara gällde triangel eller ko-klocka. En chans jag tog var att gå med i kören för sjunga har jag alltid gillat. Sedan är det en härlig umgängelseform dessutom. Jag ville också lära känna folk litet mer. Ganska snabbt märkte jag hur det svingades pikar och syrligheter från en av de musikansvariga från de "fyras gäng” läs: familjerna. Jag bet ihop och tog det med ro, har aldrig behövt bråka för att komma någonstans i musiken, det har skött sig själv. Har du något att komma med och vet om det så kan du vara lugn och trygg i det och i Gud. Är du däremot tvivlande och vacklande måste du alltid springa runt och "täta skotten”, kontrollera, manipulera och intrigera. Jag fick inte medverka i något av dessa lovsjungande familjeblock förrän på slutet. Då dröjde det inte heller länge innan jag plötsligt förbjöds att sjunga och musicera i församlingen efter att ha levererat ett profetiskt budskap via sång en söndagsförmiddag. Jag kom in i en smörjelse jag inte varit i på sjutton år. Vinglade nästan runt på scenen och bara log och hade kul. Ett mötet till hann jag medverka i sedan var det stopp. Jag skulle kunna göra tolkningar i det oändliga om detta men väljer att avstå. Jag har sammanfattat det tidigare och inget nytt skulle kunna sägas. Jag strävade aldrig efter att komma fram till scenen… been there, done that. Är färdig med sånt. Sedan vet jag att ju högre upp i människotillverkade hierarkier du kommer, desto hårdare blåser det, för det är många som står bakom dig för att komma förbi. Vad som däremot kom ut av detta var att jag fick låtar från Herren i parti och minut efteråt. Det bara flödade i en aldrig sinande ström. Mycket av detta har ännu inte getts ut på skiva men kan höras på min YouTube-kanal.

Hörde av en musiker, från det ena till det andra, vilken brottarfajt det t ex är i musiken på en av våra mer kända församlingar här i Uppsala. Alla vill fram för att synas eftersom mötena TV-sänds över hela världen… Folk med den attityden anser jag inte har några som helst ärenden uppe bland lovsångare som är tänkt att frambära lovsång till Herren. Sådan är i mina ögon främmande rökelse. Den typen av människor ska sitta ner på bänken och ta emot undervisning om rättfärdiggörelse utan gärningar. Sedan komma till insikt om att utan Gud är de mindre än ingenting. Allt de kan och gör är från Herren och inte dem själva.

När jag åkte ut från pingstkyrkan i Västkuststaden var det ingen av dessa som protesterade särskilt högljutt. Snarare försökte de få ihop och formulera en förklaring till vad som skett som också i deras egna öron skulle kunna låta vettig men det blev aldrig av. Kanske insåg även de hur platt det skulle låta. Sedan fungerar det också som en bild på hur sammanlänkade sådana familjeband är när det kommer till situationer av detta slag då strukturerna ifrågasätts. Man sågar ju inte bara av grenen man sitter på, eller handen som matar en, eller hur?!? För alla system av det här slaget har sina belöningssystem även om de är futtiga i jämförelse med det Herren har då du vill gå Hans väg istället. Alla sammanhang som dessa är som att sitta och titta på en myrfarm i en glasmonter där alla stretar omkring och bär strån och barr runt, runt, runt.

Jag ser det överallt jag kommer hur folk ska nischa sig och burra upp fjädrarna för att söka locka till intresse kring sin person. Det enda detta signalerar till mig är hur litet förtröstan på Gud det egentligen finns i den personens musikalitet. Hur litet inflytande Gud får ha i den personens musikliv och hur mycket egen kraft som går åt. Det är litet "Salieri visavi Mozart" syndromet. Den som måste svettas för segrarna medan den andre bara åker bekymmerslöst på sin talang. Inget är fåfängt egentligen men du måste arbeta från dig själv så arbetar du fåfängt och kommer aldrig att uppnå tillfredsställelse med någonting du gör. Lika bra att lägga ner det. Ett ord från Ordspråksboken som alltid lett mig här är; ”En gåva öppnar vägen till konungen och de förnämsta”. Har du något så behöver du inte vara din egen manager eller PR-kille. Det kommer att vara uppenbart och ställt utom varje tänkbart tvivel att du har det. Det kommer inte att undgå någon. När du öppnar munnen kommer Gud att sanktionera det som kommer ut för att du ger Honom äran, söker inte din egen.

Hur kommer man dit då? Vad bra att du frågade! Jo den vägen går genom lidande, genom att bli dissad, förnekad, ifrågasatt, bespottad, hånad och föremål för andras vrede och avundsjuka. Det är den bästa FAME-skola du kan gå. IDOL har inte sen chans och den juryn skulle inte orka gå igenom den själva. Men DU har Jesus och han är dina fötters lykta och ett ljus på din stig. Han, det levande Ordet är ditt livs bäste guide och tröstare. När du sedan kommer ut ur öknen och vildmarken lovar jag dig att du kommer att se på saker och ting ur ett helt annat perspektiv än innan. Du kommer inte mer att ta något eller någon för givet, inte ens Gud. Du kommer inte att stå där som en fjortis vid en bubbelgum-automat och skrika – Ge mig det och det och det, sedan det också!

Nej, du kommer att vara oerhört lågmäld men framförallt TACKSAM över att du ens lever och kan andas frisk luft i dina näsborrar varje dag. Du kommer att sätta ett rött kryss över varje dag du klarat dig igenom och veta att det sannerligen inte var i egen kraft du gjorde det. Då ser du på de frustrerade scen-ivrarnas strävan med ett löjets och humorns skimmer. Nästan som en nästan karikatyr-strip i en dagstidning. För du vet att du har ett eget Backstage-Pass som den Helige Ande ger dig när och om det blir dags för dig att säga något, predika, profetera, sjunga, dikta, måla eller uttrycka dig på annat sätt. När det sker kommer ingen att kunna säga att det inte var från Gud du fick det. Det kommer att skina inför dem med sådan oemotsäglig tydlighet att all opposition kommer att tystna och slockna självmant. För, du är tömd på dig själv och vet att du har inget kvar att berömma dig av. Allt är Hans förtjänst och dit skickar du också berömmet och äran oavsett om andra tycker att du gör det eller ej.

Tycker själv att det bara är kul att spela ihop och märka hur den Helige Ande liksom kittar ihop människor under lovsången. När musiken verkligen får vara det som för oss ihop i tacksamhet inför den Gud som gett oss så mycket och offrat sig så oerhört för oss. På senare tid har jag tröstats av syskon i Herren som sagt att ju längre tid du spenderat ute i Vildmarken eller Öknen, desto större tjänst väntar dig. Jag har funnit mycket tröst i detta. Har dessutom på senare tid åter kommit ut och sjungit i Herrens tjänst, något som känns alldeles fantastiskt.

JAG SAKNAR MINA BARN…

2011-11-13T12:33:00.000+01:00

Min fru lämnade mig skiftet september/oktober 2007. Beslutet kom efter jag sökt ta henne i försvar mot min son som stod och sparkade och slog på henne. Därefter anmälde hon mig (!?). Tiden efter det blev en Kafka liknande process som jag säkert kommer att skriva om i framtiden. Hela grejen är så häpnadsväckande full av misstolkningar och fördomar, många med genus-relaterade förtecken. Ett Landsting som verkar ha förbundna ögon och en partiskt lagd socialförvaltning.

Vill inte spela offret här, den rollen har jag haft alltför mycket och jag har insett att den sällan hjälper en att nå dit man vill. Rättvisa kommer när man inser att man har rätt till den. Det förstår inte folk som spelar offer. Tyvärr ställs man inför svåra beslut där man ska penetrera murverk av inbilskhet, fördomar och rädsla. Att man så sällan frågar mannen om hans känslor eller åsikter i frågan är märkligt. Den sitsen delar jag med många andra ensamma pappor. Skulle jag vara cynisk liknar det att man bara är instrument till en kvinnas självförverkligande och längtan efter barn samt att själv slippa stå för fiolerna.

Sedan en tid har jag flyttat och skaffat mig en ny fru och ett nytt liv, fjärran från de "Goa Gubbarnas Land". Jag saknar inte ensamheten därnere eller främlingskapet som fanns, den fejkade gemenskapskänslan och snäva grupptillhörigheten. Jag vet vem jag är och är trygg i vad jag kan och inte kan. Jag har fått distans till mig själv och ungdomens strävan efter acceptans. Behöver ingen att bekräfta mig

Just nu är jag föremål för en ny utredning och det gäller min yngste son. Jag förklarade för socionomen som ringde mig att om kriteriet för en bra förälder är att den är felfri och perfekt så är jag nog ingen bra sådan. – Men, fortsatte jag, det vet jag att ingen av er är heller. Under tiden denna utredning gäller får jag inte träffa mina barn, än mindre under Julen. Deras mor har mer eller mindre förbjudit barnen att prata med mig, något jag inte tror Sociala myndigheten förordat på något sätt. Så idag på Fars Dag firar jag den med min nya fru och hennes dotter samt svärföräldrarna. Hoppas att jag får roligt ändå även om det smärtar mig djupt att inte få se dem. Rädda människor gör knäppa saker har jag förklarat för min dotter då hon berättat att hon inte får prata med mig. Rädsla är vad det handlar om i grund och botten. Människor kan strula och lägga hinder för andra men det Bibeln säger gäller än idag – "Den som gräver en grop åt andra faller oftast själv däri”. Jag får inte ens träffa barnen till jul och det är första gången på länge som det sker.

Men jag tror på en Gud som är både barmhärtig, förlåtande och rättvis. Han kommer att ge mig återbäring på Livet, på de år jag förlorat. Amen! Samtidigt kommer detta i en tid då jag börjat sträcka på mig och tillbringa mer tid inför Gud i bön och Bibelläsning. Jag har börjat vara ute och sjunga på nytt och givetvis retar den den mörka sidan men det får de gärna ha.

LÄRA FÖR LIVET… eller?!?

2011-11-08T12:01:00.000+01:00

Ibland är livet som en såpa i oändliga avsnitt. Detta tror jag många frånskilda föräldrar kan stämma in i. Hur paradoxalt det än kan låta verkar begreppet ”de starkas överlevnad” stämma in också i efterspelet av en skilsmässa. Tvärtom vad många tror så verkar inte kvinnorna så hjälplösa som media vill få oss att tro. Män ligger på förlorarsidan i varje form av uppgörelse där inte kvinnan är missbrukare eller kriminell av något slag. Kvinnor är bäst lämpade att uppfostra barn alltså om man får tro myndigheterna. Jag har nekats umgängesrätten med barnen, har bara fått ha dem minimalt. Trots arbetsskada och sjukskrivning har jag ändå tvingats betala underhåll, detta trots att jag befann mig på existensminimum och knappt hade mat när något av mina barn skulle sova över.

Vi lever dessutom i ett cyniskt samhälle där svaghet föraktas och konstnärlighet och kreativitet är det första som åker när det ska sparas i ekonomin. Allt som inte går att köpas och säljas är av sekunda värde. Jag har en tonårig son som varit skapande ända sedan tiden för huvudfotingar. Vi har sjungit barnsånger och spelat data- och tevespel sedan han kunde prata. Gungat så han kiknat av skratt och fiskat krabbor på sommaren vid badplatsen. Jag vet att han har huvet på skaft och inte är bakom på någon måte. Vad han däremot inte fixar är stress, också det har jag märkt från barnsben. Han måste få tid på sig och då blir resultatet briljant. Alla är inte likadana, det trodde jag vi konstaterat för länge sedan. Ändå har vi en skola som piskar på eleverna bara för att bättra på vårt anseende internationellt. Det handlar alltså om vanlig, sketen prestige, inte om elevens bästa.

Man säger att skolan speglar det rådande samhället och jag tvivlar inte på det. Min son gick på Vittraskolan, omvittnad som en ambitiös, omtyckt och levnadsglad kille. Vid gymnasievalet sades det högstämt vid ett föräldramöte att man skulle ge maximal hjälp vid detta viktiga val ut i livet. Knappt någon fick tag i SYO-konsulenten som inte hade tid över för andra än de som ”kom först till kvarn”. Trots att ha påtalat detta tre gånger för hans huvudpedagog på Vittra skedde ingenting. Hon verkade lika typiskt yrkesskadad och hemmablind som många andra lärare jag träffat under årens lopp. Själv sökte jag hjälpa honom igenom hans ångest Dock föll valet på IB, en internationell klass där all undervisning skedde på engelska. Som om inte Naturvetarlinjen sen förr haft ett rykte om sig att vara tuff skulle han dessutom klara av det på ett annat språk. Sedan kunde hans fåfänga givetvis inte motstå det att han nu tillhörde ”eliten” på Aranäsgymnasiet. Redan i början av terminen fick han sömnproblem, satt uppe långt inpå nätterna för att kunna fixa sina läxor. Mellan oktober till juni sov han inte mer än tre-fyra timmar/natt. Han började bli en mara hemma där mamman och syskonen knappt fick säga ett pip för att han skulle studera. Jag bjöd honom upp till mig i Mellansverige dit jag fick flytta för att kunna få arbete. Tanken var att han skulle kunna arbeta ostört men han var så uppstressad och på högvarv att han inte fick någon ro. Jag såg tydligt utbrändhetssymptomen eftersom jag själv haft en burnout och kände igen det.

När han var här i somras anförtrodde han mig att han inte ville leva… då drog jag i den röda spaken! Vad som upprörde mig mest var att ingen instans i Kungsbacka kommun brytt sig om att ge mig någon form av lägesrapport. Inte skolan, inte psykologer och kuratorer… nada! Jag verkade inte existera! All kontakt skedde så gott som uteslutande med mamman vilket även var fallet när jag bodde kvar i Kungsbacka.

Hursomhelst fick han hoppa av sin ”elit-utbildning” vilket säkert sved i köttet. I bästa sektmentalitet så finns det naturligtvis för honom inte något annat än IB trots att han fått så mycket stryk. Han vill komma igen och inte vara någon förlorare. Själv tror jag inte ett dugg på detta, åtminstone inte det sätt som det drivs på i Aranäsgymnasiet. Vid samtal med skolan så får man givetvis ”bollen tillbaks” där man lägger ansvaret på honom. När någon visar framfötterna och visar på individuellt tänkande etiketterar man det med att ”överarbeta” saker. Allt ska ske fyrkantigt och efter givna och upptrampade spår. Även i högstadiet satt han och komponerade långa inlevelsefulla berättelser till svenskan som lärarinnan helt och hållet ignorerade med att de var för långa. Skolan har alltså fortfarande problem med att hantera begåvning, precis som samhället i stort. Vad jag efterlyser till IB-linjens lärare är ett mått av självrannsakan i hopp om att inte fler ska behöva gå in i väggen så flisorna yr. Man ska inte behöva tappa livsgnistan för att uppnå resultat. Ändå har jag stora tvivel på att så kommer att ske. Idag värderar många elever sin självkänsla efter tre bokstäver M-V-G. Finns dessa inte i tillräcklig mängd så är du INGET. Detta samband verkar inte SYO-konsulenter och annat löst folk i Kungsbacka kommun till fullo ha fattat.

Man säger ”lära-för-livet” men när och var kommer jag som yrkesmänniska ha någon nytta av att veta hur många kolatomer det finns i ett visst ämne eller hur fort jorden roterar per minut? Att jag vet när Karl XII stupade, ger det mig jobb på Volvo? Får jag förtur i platskön om jag vet hur fotosyntesen fungerar? Det är så löjligt att man idag kräver treårig gymnasieutbildning till och med för att jobba på ICA eller COOP för att sitta vid kassan och läsa streckkoder med pennan… men det är ett annat inlägg…

Det är okej (dikt)

2011-11-08T11:49:00.001+01:00

Ökendoft (dikt)

2011-11-07T15:40:00.001+01:00

CLOSE 2 (dikt)

2011-11-07T15:39:00.000+01:00

Toeingthe line to insanity

Fullof doubt and disbelief

Uttereven a word is heavy

Doubtingevery thought you have

Entangledin yourself

Gluedto your past

Blamingeveryone else

Fromthe first to the last

Disbelievingevery gesture

Distortingevery sentence

Wordsalready bent out of shape

Beforethey reach your mind

Stillyou have to face the demons

Whetheryou like or not

Itburns like hell facing the reality

Butyou have to do it to survive

Sofar away from time to time,

Ohsanity‚ you've seemed

Sohopelessly out of reach.

Everyglimpse of hope I dreamed

Toadmit to others, I was a believer

Feltlike a slap in the face of God

Iwas supposed to be sufficient in my belief

Tohave the table done just by confessing my faith

Butit dawned on me after a while

Iwas yet a man, fragile and wanting,

Occupiedwith my insufficiency

Weavingthreads in my self-delusion

Surroundedby experts in their own opinion

Morethan willing to mess with your soul.

Somany mouths, craving your ear

Sofew who listen, apprehend or hear

ButI'm left with the Truth

Anda benevolent Savior

Wheneverything else fails

He'sthere to reach out a hand

Hemakes me forget the past

andforgive my transgressors

Idrop all the charges

andlift my head up high

He'sbeen there all the time

ButI was too busy licking my wound

Makingthe concrete cocoon

Inow need to break free of

Thetruth is, I was never lonely

WhenI needed something

Heresponded swiftly

Andfilled all my needs

WhenI look back it's clear to me

Fearhad its grip round my throat.

Itwas never supposed to let me go

ButJesus knocked the daylights off it.

Freedomwas my legacy

Iwas meant to jump with joy

Tocart-wheel across life

Andbe satisfied with myself.

NowI head for the road of life

Notthat I take it for granted

Ilean on His promises firmly

Andgive thanks for every day

VI HAR DE POLITIKER VI FÖRTJÄNAR…

2011-10-25T17:54:00.000+02:00

Jag är uppvuxen under det politiskt mycket aktiva 60-talet. Ett decennium av både terrorbalans, slit-och släng, miljöförstöring men också faktiskt mycket framtidstro. Den politiska medvetenheten var påfallande. Det fanns ännu kvar de av den gamla stammen som sett orättvisorna innan socialdemokratin och berättade om övergrepp och brutalitet. Jag såg alla ställa upp mangrant bakom gruvarbetarnas kamp 1969. Man lade frikostigt pengar i deras bössor då man mötte dem på stan. Moralen var hög och man drömde om en arbetarstat där alla fick rättvist vad de skulle ha. Är det något som vi svenskar är kända för utomlands så är det vårt rättvisepatos. Hursomhelst så ersattes gruvarbetarnas ackordslöner till fasta månadslöner och idag är ingångslönen för en sådan uppåt 30.000 kr ibland.

I RETROSPEKTIV Som åskådare och ännu inte röstberättigad var det en del gånger märkligt att höra debatterna mellan VPK:are och gråsossar. Jag menar… var de inte på samma sida? Tydligen inte, mycket som dryftades hade rötter i Andra Världskriget och interneringen av kommunister och röda sossar i arbetsläger runt om landet. För mig verkade det som att huvudsaken var agitation inte vad man agiterade om. 1976 spräcktes en nära fyrtioårig politisk dominans då borgarna vann valet. Det var min generation som stod bakom det. Jag kommer så väl ihåg bestörtningen därhemma i röda Malmberget. Man talade om hur vi skulle gå tillbaks till 30-talet, något som man ofta från sossehåll fört fram så fort borgarna vunnit något val. Sossarna flexade musklerna och skickade fram sitt främsta trumfess, Olof Palme. Jag minns med ett återigenkännandets leende debatterna mellan honom och Ulf Adolfsson. Det var lysande exempel på taleskonst. Ändå undrar jag vad arbetaren på fabriksgolvet fick ut av det i långa loppet? Att man ger varandra dagsedlar i Riksdagen kanske inte fixar sjukhusköerna eller fler dagisplatser utan bara bättrar på pondusen hos de agerande.

HUR ÄR DET STÄLLT MED ARBETSMORALEN? Jag har sett hur moralen sakta tunnats ut i arbetarleden, hur det blivit att var och en är sin egen lyckas smed. "Mycket vill ha mer och fan vill ha fler", som man säger. Man har enligt mitt förmenande dagtingat med den moral som varit arbetarrörelsens stöttepelare. "En arbetare blåser inte en annan arbetare", hörde jag uppe i Malmberget då det gällde affärer mellanden kategorin. Men att man tiger med vad man har i lönekuvertet för den andra är alltmer vanligt. På anrika Almqvist&Wiksells Tryckeri i Uppsala fanns det bara på bokbinderiavdelningen 44 olika lönegrader (!!). Facket kände till detta och gjorde märkbart litet för att förändra det. Man till och med förordade det i vissa fall. Jag själv, hade mer i lön än en kvinna som arbetat där sedan 1943 (!!!). Men när jag påpekade det var det som att sticka in handen i ett getingbo. Märk väl att Sverige under samma tid var socialdemokratiskt styrt. Fackföreningsmännen såg om sitt och snart var Grafiskas fackföreningsboss tryckerichef. Det rådde ett tyst koncensus mellan honom och cheferna om att inte gunga båten för mycket, vilket han såg till att inte göra. Därför när man nämner den bristande moralen bland högern är det viktigt att man städar den egna farstun innan. Det har varit flera affärer i Sossetoppen där man i stora drag visat på en girighet som inte har rötter i arbetarklassen. Där man agerat som gamla brukspatroner och sett till att omge sig med en kader av ja-sägare för att omintetgöra all form av kritik. Där men gett sina barn förturer till bostäder i Stockholms City, förturer till ambassadtjänster i New York framför andra mer kompetenta, allt bara för att man haft ett visst efternamn som klingat i politiska korridorerna. När politiken inom socialdemokratin handlat om successionsordning där politikernas barn, precis som i kungafamiljer, tagit över ”kronan” efter mamma och pappa, borgar det för kompetens? De som befinner sig i toppen idag har ju haft föräldrar inom samma gebit, t ex Mona Sahlin, Thomas Bodström och en rad andra vi sett under årens lopp. Där man satt ut politiker på ”kylning” i en landshövdingspost efter skandaler tills dess allt blivit glömt och de kunnat återinträda i politiken. Så gott som samtliga av dessa som lämnat regeringen sitter under några omständigheter på ”glasberget” utan lever i högsta välmåga, t ex förra infrastrukturministern Ulrika Messing. Man kan väl också anta att orsaken till att Margot Wallström inte ville bli partiledare inte bara hade ideologiska förklaringar…

SOLIDARITET – har blivit ett alltmer diffust och okänt begrepp. Idag vet ungdomarna knappt vad det betyder. En tonåring gensvarade så här till begreppet: – ”Jamen, det betyder ju att jag ger någon annan något som är mitt, det går väl inte”?! Det som är kruxet med värdeladdade begrepp är att om man inte lever efter det blir det snart en floskel som förlorar sin kraft och innebörd. Det är vad som hänt. Det gick inte länge heller förrän man fuskade med sjukskrivningarna. Var det någon gång det märktes så var det under Älgjakten, Hockey-VM och Alpina Världscupen, i synnerhet då Stenmark var i farten. Från arbetarhåll satt man och skrattade käken ur led. Man menade att ingen kunde göra något åt det. Men rättvisans kvarnar maler om än långsamt. I LKAB, dessa som stod på barrikaden under Gruvstrejken, var anarkin nästan total, åtminstone ovan jord. Där stämplade man åt varandra så att kompisarna kunde ta sovmorgon. En del var så full i rackarn att man tog med sig renskinn som man låg och sov ut på i avskildhet någonstans under förmiddagsskiftet för att sedan börja jobba efter lunch. Vad jag förstod på en vän som jobbade där i början av 2000-talet var det likadant på sina ställen. Man jobbade inte mer än man behövde.

VISIONER BLEV BEKVÄMLIGHETSANORDNINGAR – När det kom till att stämpla på A-Kassa fanns det alltid sätt att kringgå lagarna och förordningarna. Under en tid krävdes bara att man varit arbetande i fem månaders tid för att få en ny stämplingsperiod. Den förlängdes senare till ett år. Konsekvensen blev att företagare hade fullt sjå med att få folk att jobba längre än i fem månader. Det fanns uppe i Malmberget/Gällivare folk som stämplat under större delen av sin livstid (!!). Hela tiden sa man bland oss arbetare att det inte spelade någon roll så länge som vi har sossarna så har vi det ”så här bra”. Mycket av det politiska klimatet handlade om rent grupptryck och facket var man bara med i för att få stämpla när det blev dags. Det gick ju så långt att man blev kollektivansluten till SAP när man var med under en period i politiken. Under sent 80-tal och in på 90-talet hade man mer betalt om man höll sig hemma sjukskriven än då man arbetade. Så många stannade hemma några dagar för att dryga ut kassan litet. Man behöver inte vara någon Einstein för att första att sådant väcker ont blod.

MAKTEN AGERAR SLUTLIGEN – Jag vill själv minnas att jag sa att detta inte skulle hålla hur länge som helst med responsen att man peka med fingret mot tinningen då man såg på mig. – Hur tror du att de ska kunna förändra det då? menade man. Idag har vi sett att när rättvisan drar med lien så händer det som regel att skären går för på tok för långt och träffar oskyldiga. Att man tar i är för att man vill ha tag på bluffmakarna jag berättat om. Många oskyldiga far då illa för när du ska hugga bort ogräset är det ofta också vetet som klyvs. Det man skrattade åt och menade ingen skulle kunna ändra på har ändrats och det rätt så brutalt. Brutalt har uppvaknandet varit för många i ordets mening. Men att mena att om sossarna tar över så blir allting bra är att vara bra naiv och historielös för att inte tala om slö, slapp och likgiltig. I samma religiösa andäktighet som man har då man säger att experterna ska fixa till världen överlåter man återigen det politiska engagemanget till höjdarna istället för att återta initiativet som gräsrötter. Många säger att fyra år sedan är det över och man pratar som om ansvaret och skulden ligger utanför oss arbetare och att Djävulen bor i Moderaternas huvudkvarter. När man ser det från den här horisonten ser man att vi själva monterat ner det våra fäder jobbat för genom vår egen lättja och aningslöshet. Vi har missbrukat det som de slet för och får idag betala för det. Inget är för evigt, det har fler än oss blivit pinsamt varse om, nu senast Grekland och Italien.

Jag tror att folk blivit så besvikna på politiker under årens lopp att man förespråkar individualism. Få tror idag på att man kan påverka politiken så man ser till att påverka det man kan – sitt närområde, sig själv och sin familj. Punkt slut och där stannar oftast svenskens engagemang. Han orkar inte med mer. För den som är intresserad av att granska eller studier Socialdemokratisk historia finns Wikipedia.

NÅGON ANNAN… Vi har vant oss efter flera decennier av sossestyre att ”någon annan tar hand om det”. Någon tar hand om barnen eller sjuka gamla mamma medan du gör karriären. Någon annan gör val åt dig som du borde engagera dig i egentligen. Det finns en bekvämlighet men samtidigt aningslöshet i detta att någon annan sköter saker åt dig. Vad är det som säger att ditt fackombud verkligen ser till dina frågor och inte bäddar gott för sig själv (vilket oftast skett). Att just din kommunalpolitiker tar tag i dina hjärtefrågor och inte blint lyder partipiskans snärtar. Det är många röster som höjts om direktdemokrati under årens lopp. Att lösa det tekniskt sett vore en bagatell i dagens Internet-samhälle. Det vore enligt mitt förmenande det bästa ur demokratisynpunkt. Att folket röstar om de förslag som ska gå igenom ifrån kommuner, landsting och upp till riksdagsnivå. Detta vill dock politikerna sköta själva och det har märkts på motståndet mot samma förslag. Till och med Carl Bildt ansåg att Riksdagens ledamöter kunde minskas i antal och det vållade stora protester från de som inför sina ögon såg sina lönekuvert magra.

Ingen gnäller heller så länge lönechecken eller ersättningen kommer in. Knappt någon reagerade när SAP drev igenom förslaget om INDIVIDUELL LÖNESÄTTNING. Det var i mina ögon spiken i kistan på allt solidaritetstänkande. Sedan marknadshyror som ökade segregeringen mellan fattiga/rika. Bara de som har pengar ska kunna bo med fint läge… mäklarna jublade. Detta var under det glada 80-talet, ett decennium vi till stort ännu får betala för i form av höga hyror. Var var vi då?

ANINGSLÖSHET och GODTROGENHET – Grejen är den att så länge det finns pengar i börsen och mat i skafferiet gnäller ingen. Får några av oss dessutom mer i fickan än våra arbetskamrater, trots att vi gör samma arbete men att du kan tala för sig själv och den andre inte kan det då är det heller ingen fara på taket. Vi blev lurade av vår egen snikenhet. När det gällde att få mer lön än den andre var det inget snack, vi sålde ut varandra och lade därmed grunden för arbetarrörelsens splittring. När sedan borgarna vandrade in i Riksdagen var det med fördel mot ett SAP som drivit en nyliberal mörkblå politik under Göran Persson och på så vis vunnit över högerväljare. Moderaterna vann på att lova mer pengar till arbetarna och arbetarna nappade, annars skulle de aldrig ha vunnit. Som det ser ut så väljer vi efter fickan, vi har tappat det mesta av ideologisk uppfattning eller fingertoppskänsla. Sedan hämnas vi helt sonika på sossarna genom att välja andra partier. Folk är så sugna på förändring att de röstar på varje nytt parti som kan avvika från blockpolitiken, t ex Piratpartiet, Kalle Anka partiet (!!) och nu senast, Sverigedemokraterna som gick om Fp, V och KD och skaffade sig en vågmästarroll. Vittnar inte det om politisk aningslöshet och frustration som tar sig yttringar i ytterligheter?! Vi vill inte heller dela med oss av vår välfärd så när det går dåligt lägger vi skulden på invandringen och partier som dessa fiskar upp dessa väljare. Sedan har det inte ansetts tillräckligt fint och belevat att ha den debatten och tala klartext om invandring utan att bli stämplad som nazist och rasist. Trots ghettobildning i flera storstäder och brottsstatistik som talar om att integrationen misslyckats totalt har man inte sett tillräckligt allvarligt på frågan. På så vis har man krattat manegen för Sverigedemokraterna. Det är ingen annans fel än de sittande partiernas ovilja att ta i denna heta potatis för att det helt enkelt inte ansetts politisk korrekt och att de rått ett löjets skimmer över var och en som velat ta upp saken i ljuset.

VI HAR DE POLITIKER VI FÖRTJÄNAR Politiskt sett bryr vi oss egentligen inte, det kvittar vem som sitter i regeringsposition. Det har de sista valen med tydlighet visat. Ett fåtal av alla de som som gnäller över regeringen här på Facebook tror jag engagerar sig politiskt. Merparten sitter och väntar på att ”någon annan” ska göra jobbet och de får godiset. Men någon annan kanske är just de som startar sådana saker men inte har modet att gå hela vägen ut. För vi har fått det itutat i oss att politik är något som tar tid att komma sig fram i. Det är ”högt till taket och nära till dörrn’ i partiet” som någon sosse uttryckte det. Politiskt sett är vi analfabeter i det här landet, jag tror få är så oengagerade som vi svenskar politiskt sett. Än mer övertygad blir jag när artiklar om att en del är villiga att rösta bort demokratin mot betalning dyker upp i morgonpressen. Det handlar tyvärr inte längre om ren politik, om ideal och om visioner.

VI HAR DE POLITIKER VI FÖRTJÄNAR Sett mot den här bakgrunden tycker jag att vi har de politiker vi förtjänar… Vi bryr oss inte om vad de gör annat än kanhända skriver någon ilsken insändare eller ringer till P1:s debattprogram. Vi har heller inte fått verktygen till att påverka annat än detta. Skulle vi kunna ena oss ruskade vi snart om landet ordentligt. Men just det verkar kräva en organisationsförmåga av episka proportioner för svensken vill inte bli störd. När han kommit hem från jobbet vill han spela på sina hästar och surfa på nätet. Större krav har han inte… därför får han heller inte mer. Vi som inte ens kan komma överens om vem som ska ha fjärrkontrollen utan hellre köper var sin TV, hur ska vi kunna ta tag i de stora frågorna? Vi som tiger snällt när företaget lägger ner produktionen i hemstaden. Företaget som staden mer eller mindre lutat sig mot beslutar sig för att lägga produktionen i Lettland eller Kina. Jag är förvånad över att man agerat så lamt inför nedläggningar i en del svenska städer som t ex Kungsbacka där Beiersdorff producerade Niveaprodukter. Att man inte tillsammans beslutade sig för att som Kungsbackabo aldrig mer köpa en Niveaprodukt och samtidigt uppmanade till allmän bojkott av smörjan. Men vi har blivit såpass stukade moraliskt sett att vi bara bockar och tackar. Därför att vi inte intresserat oss för att ta reda på våra rättigheter som medborgare sker detta med upprepad frekvens. Det är inte längre någon stake i svensken på den fronten. Det gnälls men ärligt talat har det mestadels med en själv att göra, att man mist fördelar på ena eller andra sättet och surar. Det dröms inte längre och väverierna i Drömfabrikerna har för länge sedan stannat. Skulle Almstriden i Kungsträdgården (1971) ha ägt rum idag skulle man bara ha sett på medan motorsågarna brummat.

Vi bryr oss inte längre om politik vi är rätt igenom egoistiska. Initiativet är borta och ha ersatts med ”gilla-knappar” och ”Facebook-grupper”. ”Tryck på gilla om du vill ha en bättre värld”… ja, tänk om det var så enkelt.… varför inte ha en blocka-knapp för Djävulen när man ändå håller på…? Då försvinner han väl om jag förstått på en del…

BLONDINEN SOM DOG

2011-10-19T01:24:00.000+02:00

Hur öppen kan man vara i en blogg? Ska man inte akta sig? Tänk om det jag skriver senare används emot mig i något sammanhang? Ja… har man sådana funderingar så ska man nog inte starta en blogg. Då är det bättre att man har sitt liv ifred. Sedan har det också att göra med vad man vill med den öppenhet man visar. Vill man bara vara snaskig och pikant så tycker också jag att det är rätt motbjudande och patetiskt i långa loppet. Personligen vill jag hjälpa andra att komma ur saker. Jag tror att om jag är öppen så leder det till att andra också vågar det. Jag upplever starkt att vi måste våga vara uppriktiga och ärliga mot varandra som kristna. Vi sitter alla fast i ett och annat och då kan en persons vittnesbörd verka befriande för en annan. –"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.” Jak 5:16 … och bekänna… det känner jag att jag vill… för jag tror mig vara på väg in i en frihet jag aldrig tidigare haft och vill lasta av mig saker och ting som tyngt mig.

Jag vill börja med att jag ända sedan tidiga tonåren velat ha en blåögd, blond kvinna med långt lockigt hår. Hon har funnits där som en bild i mitt inre och jag har sökt passa in henne i de kvinnor, oftast brunetter och rödhåriga, som passerat i mitt liv. Ingen av dem har passat perfekt. Hon har varit som en flyktig tanke som lägrat sig över mitt sinne under ensamma stunder. I de stunder frestelsen blivit för stor har jag sett henne inför mitt inre som en jättelik posterbild. Hon har funnits där som en gäckande påminnelse och orsak till frustration eftersom verkligheten aldrig velat materialisera henne till fullo. De kvinnor jag känt dragning till har varit de som liknat henne, näsan på en, ögonen på en annan, läpparna etc. Ändå har de aldrig varit tillräckligt nära. Hon har varit ett mellanting mellan Marilyn Monroe och någon modern supermodell. Den där man aldrig får, hon som ständigt är på flykt från en men som ändå fnittrar när hon springer iväg som för att man ska fortsätta jaga henne.

Småbarn har låtsaskompisar, jag hade henne som låtsasflickvän, mina drömmars kvinna. Låt oss kalla henne, Celeste, föddes en vårdag 1969 i mina föräldrars sovrum då jag läste en veckotidning med kändisreportage. Vad jag vill minnas hette hon som fångade mina ögon Faye von Zitzewitz, en tysk modell med adligt påbrå som på bilden var iförd långa mockastövlar som nådde nästan upp till ljumskarna och korts, långt burrigt hår som räckte nedanför hennes midja. Jag var fångad och fast, läste sidan om och om igen tills mamma helt fräckt en dag hade kastat tidningen trots att jag gömt undan den under min madrass för att kunna se på Faye innan jag somnade. Förberedelsen hade i och för sig pågått tidigare med det frigjorda sextiotalet som fond men det var inte förrän nu som det "klack till" hos mig. Jag minns att när jag kom upp i tonåren var det just sådana tjejer som hon som jag klistrade upp på väggen. En hette Lynsey DePaul, en annan Olivia Newton-John. Bägge sångerskor och nästan lika henne… men ändå inte, mitt sökande fortsatte. Förvånansvärt nog fick jag min mors tillåtelse att prenumerera på FIB-Aktuellt, dåtidens herrmagasin, trots att jag knappt var tretton år. Längre fram blev det Penthouse och Playboy…

Lynsey De Paul

Jag minns när jag tagit emot Jesus hur skönt det kändes att slippa tänka på henne. Allting var kav lugnt inom mig. Jag upplevde inre harmoni och balans. Blev senare ihop med en flicka i församlingen som mer eller mindre utnyttjade mig för att leka sexlekar om än aldrig så långt att det ledde till direkt sex utan bara alltid nästan. Då stoppade hon och sa att hon ville fortsätta vara oskuld tills hon gifte sig. Efteråt behandlade hon mig med iskyla och ville inte veta av mig. Min pastor sa åt mig att inte acceptera att bli en sexleksak åt henne men samtidigt var hon oerhört populär i kyrkan och ansedd som en riktig evangelist. Vad jag än sa i mina rop på hjälp ansågs som försök att misskreditera henne. Slutligen kom blondinen tillbaks för att "trösta" mig och med henne samma sexuella frustration som innan. Efteråt hade jag konstant denna dragkamp mot mig själv. Den ledde mig in på nästan fariseistiska banor där jag läste Bibeln timvis och bad i tungor för att driva ut henne. Hade jag seger på området räckte det med en motgång sedan kom självömkan och sa att jag borde trösta mig på något sätt, ibland var det genom godis, andra gånger mat och onani. Var det något jag verkligen inte kände mig så var det ”frälst”. Jag hade sedan så höga krav på mig själv att lyckas att jag tyckte mig långa tider leva i en tillvaro av dubbel identitet, ett slags yin och yang som delar på samma etta. Min ständiga bromskloss mot den framgång och inre balans som jag längtade efter.

Olivia Newton-John

Det positiva i kråksången var att det fick mig att söka nåden och barmhärtigheten i Bibeln. Långsamt började bilden av Gud som kärleken växa fram. Min pastor sa åt mig att alltid resa mig upp vad som än hänt, att aldrig bli liggande kvar där. Att förlåta andra är ganska lätt men att förlåta sig själv kan vara gôrsvårt. Under en av dessa perioder där jag sakta men säkert byggde upp min inre människa och kom till försoning med tanken att jag aldrig kommer att bli perfekt fick jag en bok i mina händer som alla verkade prisa. Den hette ”Den Fjärde Dimensionen” och var skriven av Yonggi Cho från Syd-Korea. Han var en auktoritet på bön och en mycket repekterad predikant som då hade världens största frikyrka på bortåt en halv miljon medlemmar. Han beskrev ett tillfälle där han bett Gud om en cykel utan att få svar. Då han åter var i bön frågade han Gud varför han inte svarat på bönen eftersom han verkligen hade behov av en sådan. Gud svarade att han inte bett specifikt… ”cykel” … det finns ju en uppsjö av cyklar menade Gud… röda, gröna, blå… mountain bikes, citybikes, olika material som kolfiber och lättmetall, bockstyre eller vanligt. Detta blev en tändande gnista för honom och när en kvinna kom till församlingen och kom fram för förbön ville hon att han skulle be att hon fick en man i sitt liv. Han använde samma specifika metod som när han bad för cykeln. Efter en tid kom precis en sådan man till församlingen som på pricken passade in i hennes sinnesbild. Han blev dessutom brinnande förälskad i henne och de gifte sig en tid därpå. Hoppet om blondinen återuppstod, kanske fanns hon ändå inom räckhåll…

Det är märkligt hur lurad man kan bli ibland till att förandliga gamla drömmar eller nära det som på engelska kallas ”pipe-dream”, en "orealistisk dröm”. Men här hade jag verktygen och incitamentet till att be om blondinen jag alltid önskat mig. Jag listade på Yonggi Chos sätt och metodik upp inför Gud hur hennes föräldrar och syskon skulle vara till sättet och hur bra vi skulle komma överens. Jag såg för mitt inre hur lyckan skulle stå oss bi och vi skulle ha en sagotillvaro på jorden under resten av våra liv. Det märkliga hände att en kvinna kom in i mitt liv som i mina ögon var närmast ouppnåelig. Dock var hon inte blond men lika glad var ju jag för det. Vi gifte oss efter drygt tre år av påtvingad frånvaro p g a religiösa människors kontrollbeteenden och "profetiska budskap” om att vi inte var menade för varandra etc. Detta skapade en press på oss som jag helst hade velat slippa för den orsakade att jag inte kunde tänka klart. Jag flyttade med henne till Uppsala och med mig hade jag ett ton av ouppklarat skit i bagaget, däribland en pastor som nära nog suttit på mig och inte låtit mig resa på mig och inta min plats som kristen och musiker.

Jag får jobb på ett tryckeri i Uppsala och står där och arbetar i min godan ro när jag en dag kikar över på en blond tjej som alltid stått där mitt framför mig utan att jag så mycket som ägnat henne en blick. Helt plötsligt började jag se på henne med helt andra ögon än jag borde och kände sådan skam över det. Här var jag alldeles nygift och som man borde anta, tillfredsställd och lycklig och läskade mig på en annan kvinna. Direkt slog moralpolisen (läs: Djävulen) till och anklagade mig för att ha sett med lust på en annan kvinna. Hade jag varit i bättre form hade jag bara skakat av mig det och tagit det för vad det varit och levt vidare lyckligt. Istället blev detta med tiden en mani blandad med åtrå och skuld som jag sökte skaka av mig. Efter att ha kämpat mot detta i tre, fyra månader berättade jag det för min fru i tron att hon skulle hjälpa mig be emot det hela och avdramatisera det hela. Resultatet blev något jag aldrig väntat mig, hon blev så besviken på mig att hon aldrig hämtade sig ifrån det. Bön var efter det uteslutet för en så trolös man som mig ville hon absolut inte be med. Jag drömde om den här tjejen på nätterna och hon fanns konstant i mina tankar. Det var som att ha svindel där man känner att man sakta dras mot balkongkanten mot sin vilja. Kanhända det förbjudna det som lockade och drog. Samtidigt var det inte en behaglig upplevelse utan snarare något påtvingat, ren besatthet. Det fortsatte för min del och jag drog en lättnadens suck när jag slutligen lämnade tryckeriet för ett annat jobb. Jag såg det som mitt fel att jag fick denna snedtändning för att jag bett som jag gjort efter att han läst "Den Fjärde Dimensionen”. Där fanns roten till varför jag ännu gick omkring och suktade efter blondiner. Usla jag… usla, usla, eländiga, snuskiga jag… Jag fick ju skylla mig själv som byggt upp en bild av min idealkvinna och sedan kompromissat genom att ta en brunett… skjut mig!!

Chi Coltrane, sångerska med klös i rösten
som fanns på väggen i pojkrummet.
Ännu en symbol för mitt sökande efter Gud.
Chi är idag frälst från det ena till det andra.

Det fortsatte emellertid en lång tid efteråt. Jag tycktes inte bli av med detta att jag inte kunde hålla ögonen från andra kvinnor. Kände mig så oerhört kluven och dubbel. Inte för att jag riktigt ville det utan för att det blev så och jag befann mig i en skuldcirkel där själafienden ständigt kunde anklaga mig. Jag sökte själavårdare i kyrkorna som bara log förstående med huvudet på sned åt mig och sa mig att spana in tjejer hör till vad en karl gör och det är så naturen fungerar, fortplantnings-mekanismer och sånt, vet du… Män glor på kvinnor, punkt slut, inget märkvärdigt med det. Det svaret gillade jag inte utan sökte mig vidare från kyrka till kyrka. Slutligen hamnade jag på Livets Ord och upplevde en kort men välbehövlig frist. Dock så var ju den kvinnliga delen av församlingen inte direkt ful så jag var snart inne i samma helvetes dragkamp mot mig själv och mådde riktigt dåligt av det. Jag inbillade mig att alla såg igenom mig, att jag var som glas för alla andliga människor och att min synd lyste tydligare än en neonskylt. Samtidigt var jag oerhört använd av Gud och fick välsigna många med min sång och min person. Jag stannade ofta till och uppmuntrade folk och pratade med dem, avvisade aldrig någon. Men detta hann alltid ikapp mig på något sätt och i synnerhet vid någon motgång när det var tufft i kyrkan eller på arbetsplatsen.

Slutligen förstod jag att det hela var som ett moln som drog förbi efter en stund. Likaså hade jag inget för att se ner på mig själv eller anklaga mig. Det var också sådana krafter i rörelse runt om vilket kändes tydligt från scenen där jag ofta stod främst. Återigen skyllde jag på mig själv innan det sakta gick upp för mig att vad jag kände kom nedifrån publiken. När jag slutligen körde in i väggen i en saftig burnout kändes det till en del som att jag förtjänat det som straff. Ville efteråt skilja mig från min fru då jag inte kände mig värdig henne eftersom jag var så smutsig och eländig. Det var mitt fel att hon blev så svartsjuk som hon varit långa perioder. Mitt fel, mitt fel, mitt fel… samtidigt såg jag våra ständiga gräl som ett tecken på att jag gift mig med fel kvinna och att blondinen nog fanns där men aldrig riktigt hann komma till verkligheten som ett fullbordat bönesvar. Jag gick in i djupa, svåra depressioner som varade under nära nog två decennier. Hela tiden var hon där med sin "tröst" som bara förde mig djupare ner i misströstan.

Jakten på Celeste, mina drömmars blondin har lett mig från den ena perversionen till den andra. Jag har suttit uppe på nätterna och porrsurfat tills jag somnat av utmattning. Jag har skrivit erotiska noveller där jag prisat henne, noveller som senare åkt ner i soptunnan eller trashen i datorn. Jag har aktivt levt ut mitt dagdrömmeri och min verklighets-flykt och slutligen kraschat in i samma återvändsgränd som självtillfredsställelsen är. Dagen därpå, samma gamla blandade känsla av frustration, misslyckande, skuld och fördömelse. På det också en känsla av att man gjort felaktiga val ända från början i en rad olika saker som kanske hade lett fram till henne om man varit smart. Där satt jag i ett äktenskap som jag insåg var fel redan efter tre år men vi malmbergare är inte de som är kända för att svika och inte stå våra kast. Jag hängde kvar i tjugoett år totalt innan hon själv packade väskan och tog med sig de tre barn som fötts under min apatiperiod. Därefter flydde sömnen mina ögon men min största om än klena och verklighetsfrånvända tröst var att jag skulle få tillbringa mera tid med min fantasiblondin. Jag har prisat henne i dikter och ord, jag har sökt leva ut min dröm men aldrig hittat någon som på långa vägar motsvarar henne… kanske för att hon burit på rent gudomliga attribut… en ängel i människogestalt.

Med tiden har hon blivit en besättelse, en mani som jag kämpat för att komma loss ifrån, den där tjejen som alla varnar en för kommer att dra dig ner i fördärvet. Hon som aldrig kan tillfredställas eller vinnas. Hela tiden körde jag in i en återvändsgränd och det kunde vara efter långa perioder eller ”skov” där jag var helt uppslukad av henne. När jag efter ett tag som singel började gå på dejtingsajter var jag snabbt framme på dessa blondiner och sökte lägga ut en krok eller två mycket med klena resultat. Jag studerade så kallade pick-up-artists som har som specialitet att med diverse beteendevetenskapliga rön i fickan samt tonvis av tricks få vem som helst av det motsatta könet på fall. Fortfarande inga resultat… bara en ännu djupare ensamhet. Jag hade pippi på yngre tjejer runt 30-35 år och ännu yngre för den delen, som jag trodde mig kunna fånga. Men det var samma sorts flyktiga gubbsjukedrömar som jag närt innan, samma eskapism och substitut för… Gud. Sista tjejen jag sökte fånga skrev jag låtar och dikter till i överflöd. Hon var blond och jag tyckte att det var nära men alltihop slutade i en krasch där vi blev bittra ovänner. Strax innan jag gifte mig skrev jag till henne och gjorde upp, bad om förlåtelse där det skulle göras. Sak samma till en kvinna jag haft innan henne.

Det har sakta gått upp för mig att Celeste inte existerar. Hon kommer aldrig att göra det som den paradox hon varit och är. Det finns ingen människa som ens kommer att nå upp till tånaglarna på henne, för hon är övernaturligt gudomlig och som sådan ett substitut för det djupare behov av försoning jag alltid burit inom mig. Jag kommer aldrig att möta henne för det jag egentligen söker är det endast en som kan ge mig, nämligen Gud. Hon symboliserar den tomhet som uppstår i det tomrum som egentligen bara den levande Guden kan fylla. Samma tomrum som bär ett vittnesbörd om Honom och pekar till Honom. Det står att Gud har lagt evigheten i människan utan att hon dock kan överblicka det Gud gör, eller "utgrunda det" som det stod i gamla översättningen (Pred 3:11). Detta vittnesbörd är vad som får oss att söka fylla tomrummet och ju mer vi fyller med saker som inte har Honom som ursprung, desto större blir hålet och tomrummet. Det gapar bara efter mer – mera alkohol, mera pengar, mera sex, mera stimulans, mera prylar, mer äventyr, mer ungdom. När vi själva blir äldre söker vi oss yngre partners för suktar så efter den ungdom vi själva lämnat mitt under jakten efter att fylla tomrummet. Det var nog detta författaren till Bibelboken Predikaren noterade: "Allt är ett jagande efter fåfänglighet…”. Fåfänga har lett många fel och fått dem att lida skeppsbrott i tillvaron. Man ger det fina beteckningar som ”åldersnoijja” eller att den ”biologiska klockan tickar”, ”självförverkligande” och ”satsa på dig själv”. Men i grund och botten finns detta som ett vittnesbörd på den som tråcklade ihop oss en gång i Skapelsens morgon. Den hos vilken vi fanns i tanken och som sade och det blev till. Den som redan i begynnelsen skrivit upp alla våra dagar i en bok och som hela våra liv manar oss till sig. Bara hos honom finns frid och uppgörelse.

En annan sak är viktig att poängtera – jag är långt ifrån ensam om detta. Skulle aldrig skriva om det ifall jag inte visste att det är andra som går och drar på samma skräp som jag. Vad jag vill säga är att det finns frihet och att den finns i Gud och hans Ord, Bibeln. Vi lever i en exhibitionistisk tid av narcissism och navelskåderi. En tid där alla ska nischa sig med frenesi. Öppna bara en löjlig sajt som Hotmail och på sidan får du se alla singlar som finns just i ditt område. Kolla i Facebook och det är en lång rad av människor som kikar in och är intresserade av dig. Alla spanar på alla och är man bara litet finkänslig förstår man att mycket som sägs är inflikade inviter och lockelser. Det hela är ett spel med din trovärdighet som insats. Ute på nätet går det inte att undvika att hitta lättklädda kvinnor om du så söker efter en ynka logotyp eller bild på en värmepump som jag ofta gör i mitt jobb. Ibland bara när jag är ute och söker efter vitvaror eller swimmingpooler poppar de upp. Jag förvånas samtidigt över hur många kvinnor som verkar vara villiga att klä av sig inför kameror. Vad driver dem till det? Vad lockas de med? Kvinnolägret verkar minst sagt schizofrent här med en sida som nästan demoniserar hela kategorin män och sedan andra diket som klär av sig inpå bara skinnet och gör allt för att sälja ut sig och behaga männen. Allt är väl inte männens fel?!? Finns det inte också en lockelse efter självförverkligande och en längtan efter bekräftelse och att vara eftertraktad?

Dörrarna slås upp på vid gavel för att du ska fly in i den imaginära världen. För en del stannar den inte där utan mynnar ut i ren otrohet men smärta och besvikelse som följd. Jag tror många kristna frestas dagligen av det Internet serverar och jag tror att nätet är en källa till nederlag för fler än du som läser kan ana. Jag har själv börjat med att stänga ner min Facebook och bara det har gjort att jag känt en sådan lättnad i mitt liv. Sedan har jag en fru som jag kan vara helt öppet ärlig med. Den ärligheten blir vidare och öppnare ju mer vi ställs inför och driver ut varje form av hemlighetsmakeri och dubbelspel ur vårt förhållande. Jag känner mig så fri varje gång efter att ha fått prata ut med henne. Sanningen gör oss verkligen fria. Det du smusslar med inför din fru och inför Gud är det som kommer att fördärva dig i slutänden.

Hon såg till att man alltid hade ögonen på henne…

Märk också skillnaden på det Djävulen plagierar av Gud och något som Gud ger. Det själafienden ger är en känsla av att det finns något med som du inte sett, äger eller har. Den välbekanta gröna gräsmattan på andra sidan tomten alltså. Det ligger en ständig frustration och jämförelse med det man kanske kunde ha haft och det man har. Fast man vet det inte riktigt säkert, man bara anar och det räcker. Kan man sedan inte tala i klartext med sin partner om detta utan fördömelse tillbaks så jäser detta till en surdeg som knäcker äktenskapet förr eller senare. Man måste göra upp med alla dessa falska bilder och förhoppningar och ju förr det sker desto bättre är det. Det kan ta år innan det briserar eller slår ut i blom men det ligger där innanför och pyr. Vad får en man eller kvinna att plötsligt lämna maka/make med tre barn och trygghet för att hänga med ut på Stureplans vimmel med en ny partner som lika gärna kan lämna en i morgon?!? Jag turnerade med en pastorsfru under 80-talet som alltid fick komplimanger för sitt utseende. Ofta var hon rasande för inviter hon fick från pastorer och andra. Och som alla vet jobbar inte Satan på en front utan flera och hemmavid började det knaka i fogarna. Slutligen lämnade hon sin man för en ljudtekniker som rattat sista CD:n hon sjungit in. Idag har hon nästan inga uppdrag att komma och leda lovsång. Detta som var hennes trumfkort och som hon nära nog var legendarisk på. Detta spred sig också till hennes yngre syster som lämnade sin man sedan tjugofem år tillbaks strax efteråt. Vi faller alla men mycket av det skulle kunna lindras om vi vore öppnare gentemot varandra och hade mera urskillning med vad vi tog in i våra sinnen via tidningar och media samt när vi är ute och surfar på Internet. Sinnet är inkörsporten för detta men även det sätt på vilket vi tillfredsställer våra behov av bekräftelse och identitet. Vi är därför att Han är inte p g a vad vi kan och gör.

Det Gud å andra sidan ger (som svar på denna längtan efter att fylla tomheten) är något som inte bara gagnar dig själv utan andra omkring dig. Det finns en helig frustration men den får dig istället att närma dig Gud och söka efter mer av Honom. De gåvor han ger är fullkomliga och sätter fokus rätt – du finns för andra, inte bara för dig själv. Du är en tjänare enligt den förebild Jesus själv gett i Bibeln. Han kom inte för att betjänas utan för att tjäna och har i så motto gett oss en måttstock och ett föredöme. När han ger något ger han dig också sin frid och skruvar av din ”turbo” på insidan som ständigt kräver att du ska vara rörelse och aktiv. Det Gud ger borgar för en trygg framtid också för dina nära och kära. Det gör att du kan leva i harmoni med dem du har runt om dig. Det skapar också en attraktion så folk blir nyfikna över den tro du har, för alla vill ha trygghet och förnöjsamhet. Alla vill känna sig älskade och omtyckta. För de som drar från Gud är frukten god till skillnad från de som tillfredsställer det med världens källor. En annan sak är att de områden sär du är svagast är sannolikt de Gud kommer att bruka dig i senare i livet då du fått seger över det. Detta är vad som sker nu idag.

Slutligen bad jag Gud att ge mig en kvinna som jag passade ihop med. Jag sket på ren svenska i om hon såg ut som en fotomodell eller var blond bara jag fann någon som jag kunde fungera med i vardagen. Jag rent av snubblade över Helena när jag ringde henne i ett helt annat ärende. Vi hörde inte av varandra på säker fem månader men då… hände något på allvar. När hon sedan efter en tid bekände att hon hade känslor av mig kom dessa gamla bilder upp igen och jag kände tvekan. Hon stämde inte in i mallen, dessutom var hon nästan lika gammal som jag… jag skulle ju ha en yngre tjej… en blond… Mycket av min tvekan i början hade med detta att göra och en rädsla att också detta förhållande skulle spricka för att jag ännu höll fast vid min blonda hägring. Helena stod vid mig. Med en ängels tålamod samtalade hon öppet och rättframt med mig och vi redde ut de mest pinsamma saker. Samtidigt så fick jag henne inte att passa in för fem öre i min idealbild, alla ramar sprack men vi höll ihop med varandra. Det fanns en djupare dimension som fick mig att se förbi fåfänga och ouppnåeliga ideal och logga in på den äkta kärlekens väglängd. Långsamt började kärleken spira och jag upptäckte att kärleken har flera dimensioner som är starkare ju längre under jämförelsernas och låtsasidealens ytskikt man kommer. En som inte låter sig bedåras av ouppnåeliga fantasiideal som bara har besvikelse i beredskap. Jag upplevde en ny slags kärlek som jag aldrig tidigare känt till någon människa. En djup och genuin kärlek som spred sig som en gräsbrand och bara inte gick att förneka. En som växte sig starkare som en lavin.

Samtidigt fanns dessa ideal och pockade på mig. Tankelivet löpte stundvis amok men jag hade en kvinna vid min sida som inte lät sig oroas eller rubbas. En som hyste förståelse och hade tålamod nog att vänta ut mig. En kvinna som ser bortom det synliga och som förnimmer den man jag skall bli en dag och har tro nog för att också be fram honom. Om jag ska vända på klyschorna som kvinnor har då de säger "en riktig man gör inte det och det" kan jag säga att en riktig kvinna av kaliber ser bortom ytan av ofullkomlighet och brister. Hon kan se den man som jag vill vara innerst inne och som bara hon kan mana fram. Där bortom det synliga finns det som går att beröras… drömmen om ett bättre och trofastare jag som inte sviker eller sårar någon. Den där som jag tror att varje man innerst inne vill vara när man skalat av alla grabbiga machoattityder man dratt på sig under tonårstiden. Ingen människa kan i längden leva med att ha sårat en massa människor genom sin själviskhet. Helena såg den Inka jag själv bara förnummit men aldrig riktigt trott var möjlig. Hon såg honom och trodde honom fram i det synliga. Jag är så glad att slippa bli dömd av både mig själv, min livskamrat, omvärlden och av Djävulen. Så glad att äntligen ha frid och ro med mig själv igen.

Jag kan inte förneka att jag ännu kände skam för att tankar av det här slaget ännu bombarderade mig från tid till annan. Jag behövde bara titta på en bild i en tidning av en kvinna för att jag skulle ha en hel fantasiberättelse med henne i huvudrollen i oräkneliga sexorgier snurrande uppe i mitt huvud dag efter dag. Jag väntade på rätta tillfället att bekänna det för henne och såg med bävan fram emot det… då jag skulle göra ännu en kvinna besviken med mina fantasifoster. Men hon bara stod kvar där leende och blinkade med ögonfransarna och de uppiggande och livliga topasblå ögonen och sa: Inka… jag älskar dig så rysligt mycket… hoppas du vet det…

Kärleken smälter isarna men det även härdade, förkastade och genomanklagade hjärtan som mitt. En individ som trott sig vara totalt förtappad, en man dömd till att leva i en parallellvärld mellan fantasi och verklighet med sin flyktiga och oåtkomliga blondin som enda sällskap. Kärleken segrade och i våras friade jag helt sonika till henne… på en papperslapp under en middag på en Sushirestaurang i Sigtuna. Vi gifte oss i pingstafton 2011 i 29-gradig hetta, en dag vi aldrig kommer att glömma.

Är det något som vi bägge kommit fram till så är det att ärlighet och öppenhet är den bästa vitaminkuren för ett förhållande. Jag talar då inte om den där dräpande öppenheten som sänker den andra utan en vilja att försonas och komma fram till en lösning. Vi brukar skämtsamt kalla det för "vårt hemliga vapen". De gånger vi hamnat i en konflikt eller skiljeväg har vi satt oss ner och pratat ut. Efteråt har vi tagit sjumilakliv framåt i utvecklingen och gått framåt som äkta par och individer. Mycket av samlivet har jag upplevt har själviska förtecken. Många skilsmässor och uppbrott beror på att man inte kan eller ens vill kuva sin egoism. Varje förhållande har en dödsprocess inbyggd där de tu ska bli ett kött men det flesta förblir att vara två separata individer. Jesus själv säger att om vetekornet inte faller i jorden och dör så förblir det ett ensamt korn. Inte förrän det faller i jorden och dör kan det ge frukt. Likadant är det i äktenskap eller andra förhållanden. Jag tror att denna ovilja att ge sig och spela ihop tar död på de flesta relationerna idag mellan män och kvinnor. Problemen mellan könen handlar inte om genus utan om fåfänga och egoism. Det är inte så våldsamt stora skillnader på män och kvinnor som man vill göra gällande. Till och med barn har jag varit med om, tenderar att bli en accessoar eller något man bara ska ha. Kanske därför de gör revolt när de märker att de blir satta på undantag mer och mer.

Om jag får återknyta till boken Fjärde Dimensionen tror jag många gånger att det som vi kallar för trosförkunnelsen mera appellerat till våra köttsliga sidor än något annat. Vi ska få vad vi vill och till en grad är det sant. Samtidigt uppmanar Bibeln oss att vara nöjda med det vi har och inte sträva efter att bli rika. Vi har oftast referenser till det synliga och gripbara, här och nu, detta trots att vi som kristna uppmanas till att ha det osynliga till ögonmärken. Det är så lätt att fåfänga och begärelse smyger sig in i våra böner och syftar till något helt annat än vad som bygger upp oss och får oss att må bra och utvecklas som individer. Så lätt att vi präglas av världsliga referenser när vi väljer livspartners. Det är så oerhört viktigt vem du gifter dig med för ett felval där kan förstöra praktiskt taget hela ditt liv och föra dig ut ur din kallelse och Gudsplan. Välj inte partners efter dina världsliga referenser som likheter med den filmstjärnan eller fotomodellen i det där modemagasinet. När det kommer till match-making finns det ingen bättre än Gud som ser våra hjärtan och vad som döljs där innanför. Förhåll dig därför skeptisk till att pröva dig fram som man förespråkar i dejtingsajter. Det är bara att bädda för sår och smärta. Vi kan säga saker med våra munnar, ha höga bekännelser som bleknar vid första bästa prövning, lova runt men hålla tunt. Vi vill att folk ska se oss som de vi själva önskar oss vara. Vi håller maskerna tills vi är säkra på att sitta säkert i sadeln då vi sakta visar vilka vi i själva verket är. En lögn har aldrig lång bärkraft och räcker oftast kortare än en liter lättmjölk i bäst före datum. Ögonen far runt och vi mäter och jämför, etiketterar och dissar men hela tiden efter klockrent profana referenser. Den enda frukten av detta är frustration, låg självkänsla och ensamhet. Vi bygger av dessa klossar våra imaginära Babelstorn av idealmänniskan och den enda motorn i detta är vår fruktan för att bli gamla, fula och oattraktiva… vår fruktan för döden.

Jag tror också detta präglar många av våra val som människor. Det är också en källa och förklaring till varför vi hamnar fel i livet. Vi väljer efter det vi ser, känner och hör. Jag känner en beklämdhet över att se hur unga tjejer i sina bloggar imiterar poser som fotomodeller har. Man plutar med munnen och lutar fram kroppen. I stor del präglas ungdomen av en stor självcentrering som jag tycker är illavarslande, i alla fall om man har pretentioner på att leva ett kristet liv. Svaret på det världen och alla andra ropar efter är inte mera ego, snarare motsatsen. Istället för "jag", "jag", "jag" borde vi vända det till "du", "du", "du"… det står ju att vi ska akta den andre för mer än oss själva och överträffa varandra i inbördes hedersbevisning. När vi gör det hugger vi egoismen rätt i ryggen och det kan den gott ha.

42 hela år…

Jag vill meddela alla att igår kväll runt 23.50 dog plötsligt min Celeste. Den flyktiga och oåtkomliga blondinen orkade inte med sanningen utan fick en stroke rätt på sängen bredvid mig och Helena. Det hela kom plötsligt och oväntat när hon hoppats kunna slå in en kil mellan mig och min fru. Samtidigt skedde hennes bortfall barmhärtigt som när Herren av medkänsla och omtanke tar hem någon. Celeste blev 42 år… precis som min egen far bara hann bli om det nu rymmer någon symbolik i det. Jag höll hennes hand när hon sakta lämnade detta jordeliv för att gå in i evigheten. Kan inte förneka att jag kände lättnad då jag kysste henne på kinden och viskade "Bon Voyage". Blondinen är död och begravningen blev en stilla stund med plats för begrundan och tal. Själv kände jag att det inte fanns mycket att tillägga, jag hade ju tillägnat henne spaltkilometrar av lovsånger och hyllat hennes imaginära skönhet upprepade gånger. Hon är för mig som ett skivprojekt man satt sista touchen på, man är färdig med det och redo att ta sig an nya utmaningar. Jag är nu redo att gå in i de utmaningar som hela tiden legat redo för mig och vägen dit har stenlagts av en kvinnas tro på Gud och på mig. Jag vet att jag aldrig kommer att svika henne och Gud håller tummarna för mig, det känner jag tydligt och klart. Äntligen har min jättelika ryggsäck slitits av och jag känner mig lätt som en fjäder. Jag vill ut och göra Guds vilja nu fullt ut. Min passagerare från tonåren ligger nu i den eviga vilan och jag har satts fri från henne. Jag öppnar portarna till livet och känner en varm bris fullproppad med syremättad luft strömma in i mina lungor. Jag tänker sjunga till Herrens ära för allt vad tygen håller… jag säger bara till er där ute

– Håll i hatten för nu kommer jag på allvar!!!

Jag låter en annan blondin, Veronica Maggio, få sköta
slutsången bara som ett stilla minne över något som aldrig var.
Nu väntar framtiden och Gud målar den med ljusa färger.

RELIGION STINKER!

2011-10-16T02:29:00.001+02:00

Så här är det, vill berätta om en spelning nyligen med litet religiösa sidoeffekter jag inte räknat med vid tillfället. Fick tag på en gammal vän som förutom att han under resans gång blivit kristen också spelar blues. Lirkade till det så jag fick följa med och sjunga en del egna låtar. Här kunde allt ha blivit toppen proppen. Bandet verkade tända men när jag väl kom i kontakt med dem märktes det att det fanns läckage både i entusiasmen och överlåtelsen. Det må väl vara hänt men när man ska börja förklara bort det med andliga förklaringar kör man som regel in i en återvändsgränd. Vi skulle spela i Lyran beläget i Storvik utanför Sandviken. Jag och min fru Helena hade varit där våren innan och storligen uppskattat vad som gavs prov på där av entusiasm och uppskattning.

Jag gör inga anspråk på att vara profetisk, använder bara norrländskt bonnförnuft. Hur sunt eller osunt det är lämnar jag över till er att avgöra. Då det handlar om varför en del möten eller spelningar vi som kristna musiker och sångare gör handlar det om FLERA FAKTORER och där kan vi alla från bandet till minsta kuggen i drevet ta åt oss av. Personligen brukar jag förbereda mig ordentligt, både musikaliskt och andligt.

Jag hade stora förväntningar på en spelning utanför Sandviken. Kriget som kom på mig tjänade som en enda stor bekräftelse och riktningspil på att jag var på rätt väg då jag valde att följa med bluesbandet ifråga. Jag vet när saker och ting är förberedda, det fungerar som ett urverk, det är smort och förberett in i minsta detalj, inget lämnas åt slumpen och allt handlar om Gud som gör sådant lätt. Man gör saker med minutiös precision och även detta har att göra med smörjelsen. Man är vaken och ogrumlad i sinnet, man tänker klart och fokuserat. Första tecknet jag såg i denna specifika uppsättningen av musiker var att trots att jag skickat ackordsanvisningar och text på låtarna med YouTube länkar och MP3 filer var det få som verkligen tycktes ha kikat på dem. Första tillfället var under kvällen hos basisten där han svarade tvekande på frågan om han kikat på länkarna. Sedan spelade han in övningen vi hade hos honom på hans dator. När vi övade hos trummisen i replokalen, spelade även han in åt samme basist. På spelningen såg han allmänt vilse ut när jag lirade låtarna och jag förstod med ens att det inte varit någon övning alls på materialet. Att munspelaren inte visste när han skulle komma in har jag full förståelse för. Han hade ju inte varit med på någon repetition alls, men övriga… njae……

Alla hade länkar och material men mer ville jag inte göra för jag kan inte ÖVA ÅT FOLK… det måste de själva ha disciplin att göra. Där gäller också lagen om sådd och skörd – så sparsamt = skörda sparsamt, så rikligt = skörda rikligt. Hela projektet präglades av en halvhjärtad vilja till insats. När man ser det från den vinkeln är det inte underligt att det blir som det blir. Basisten pratade med mig och min fru om att han helst ville lägga av med musik och så gjorde även min kompis efteråt. Är det verkligen en tillfällighet? Sedan kom vi till spelningen en timme för tidigt men det tyckte bevisligen alla att man skulle veta per telepati för ingen sade någonting eller ens brydde sig om att försäkra sig att alla gjorde det. Arrangören hade ändrat tiden på Facebook från 18.00 till 19.00 utan att skriva att det var så. Hon trodde nog vi skulle förstå det på telepatisk väg.

Sedan när folket kom såg jag att det inte hade funkat där heller att få ut budskapet. Arrangören hade affischerat och annonserat… på Facebook… sedan förstod jag att hon kommit i konflikt med den kristna rehabiliteringen på platsen vars klienter ofta frekventerat mötena innan. Orsaken bakom verkar ha att göra med att hennes ofrälste make inte fått jobb där. Därför kom inte lika många som i våras för det hade tydligen bråkats litet där förstod jag mellan raderna. Uffe Christiansson (Jerusalem) sa en sann sak vid ett samtal, att sin störste fiende har man i sig själv. Man kan inte bygga ett arbete på oförsonlighet och att gruffa runt med folk. All sann förändring börjar med försoning, det finns ingen väg runt det. Sedan får du affischera så du blöder, spelar ingen roll, har du något otalt med någon ska du gå och göra upp det innan. Sedan kan vi komma ihop och göra stora saker. Man kan aldrig på allvar komma ut i det Gud har för en om man går och bär på gamla aggressioner eller förorätter. Likaså fruktan eller oro och där riktar jag mig till en hel del människor. Man måste släppa kontrollen över till den Högste och inte göra så mycket själv. Han har saken under kontroll och du kan bara vila i det.

Men märk väl – jag hade så inåtbängens KUL!! Jag njöt av allt som vi gjorde, varenda solo som min vän kramade ur stratan och hes ton som kom ur hans struphuvud var för mig en lovsångston till den Uppståndne. Allt annat är bara religiösa andemakters skitprat. De vill stuka och kapa en längs med fotknölarna. Helst såg de att man aldrig plockade upp stratan igen. Jag har inga problem med att ge dig cred eller beröm för det du gjorde, tvärtom njuter jag av att få göra det. Jag gläder mig åt dina framgångar som en sann kristen broder ska och förväntas göra. Jag är färdig med scener och berömmelse - been there done that! Jag vill bara ha kul för det tror jag Gud unnar mig och dig. Frågar du om jag tror på min väns trubadurplaner så ler jag litet och svarar "Nej!". Jag tror det är detta han var menad för och att få spela sologitarr som han gjorde med den äran. Men visst förstår jag att han retat Satan rejält som själv har ett förflutet i musikbusinessen. Man behöver bara kika på Rockhistorien och se att de flesta aldrig blev äldre än 27 år för att förstå att han hatar musiker med passion. Mig har han försökt döda flera gånger ända sedan tonåren och bombarderat mig med självmordstankar i flera omgångar så jag är inte förvånad att han nu hackar på vännen min och får honom att tro det är fel att ha kul och busa runt litet. Tro mig, man blir aldrig lycklig förrän du är där Gud vill ha dig. Jag tror att min vän var menad för det som skedde i Storvik.

Sedan en sista sak som jag lärt mig under årens lopp – Gud verkar extra där det finns förväntan på Honom. Det står om Jesus att han inte kunde göra under i en stad för folkets otro… till och med han var begränsad av det. Hur mycket mer då inte vi? Jag kände att det var så i Storvik. Folk hade kommit dit för att höra något häftigt, inte för att möta Jesus. De fick också höra något mycket häftigt men mötte inte Den Uppståndne. Kanske har det med framtoningen att göra, affischeringens utformning, hur och på vilket sätt man spridit det hela. Jag vet själv hur illa jag mådde när man skrev om "Den store mästersångaren Inka som kan ta toner du aldrig tidigare trott vara möjligt". Det skedde här och där under min tid på 80-talet. Helst hade jag velat att det bara stod "sångmöte" där men arrangörerna i församlingarna resonerade säkert i sin otro att sånt inte var tillräckligt ballt eller häftigt och inte skulle dra folkmassorna. När man sedan såg över bänkarna satt det bara kristna ungdomar och snurrade bubbelgummit runt fingrarna medan de lyssnade med skeptisk blick. Urkk!!! Jag har medvetet sökt radera tillnamnet "INKA", använder det bara med kompisar men aldrig i kyrkor mera av just det tidigare anförda skälet. Jag vill att människor ska se på Jesus inte på Inka. Jag såg aldrig att den kvinnliga arrangören annonserade att folk skulle få möta Jesus den dag vi var annonserade. Nej hon skrev att det skulle bli "blues med Jojje och Inka plus band". Det var ju precis vad folk fick!?!!! Det är väl för höge farao inte vännens fel! Han gick efteråt och grämde sig över utslaget och lade skulden på sig själv. Men hela utformningen var ju fel från start till mål. Vi var annonserade som underhållning och vi gav dem underhållning men inte av egen vilja utan för att folks egen FÖRVÄNTAN låg så. Jag hade sagt till Gud att jag ville se hela registret med frälsning, helande, upprättelse och tröst och inte nöjde mig med mindre. Jag känner därför ingen skuld eller grämelse precis som jag inte gör det med att vi hade kul och fick spela solo på gitarrerna. Gud kom efter hur folk själva hade ställt in sig att det skulle bli och vara… simple as that!

BREVET TILL DIG

2011-10-14T14:37:00.000+02:00

aker vi berörde under telefonsamtalet låg över mig hela dagen. Kände mig upprörd, arg och irriterad efteråt. Jag menar inte att lägga någon skuld på dig men det tror jag du vet ändå. Ibland blir det för mycket återkopplingar till det förflutna när man samtalar och den där bekanta mentala återvändsgränden står där. Jag har för många märken i pannan av att ha kört in huvudet där med jämna mellanrum. Är så liderligt less på min roll i livet som förlorare med halvmesyrer och 25% kallelser. Visst kan det vara mitt eget subjektiva intryck, ändå har jag frågat mig själv varför det var så länge sedan jag bad för någon till frälsning eller ens vittnade om min tro. Nu och idag söker jag mig tillbaks till den första kärleken och för att hitta dit så måste jag lägga av mina livserfarenheters visir eller glasögon. För hur det än är och hur fint man än ljuger för sig själv och andra så filtreras det mesta nya erfarenheter, uppdrag och utmaningar genom tidigare misslyckanden och tillkortakommanden. De har blivit en norm man använder i livet och som får en att upprepa sig gång efter gång. Ärligt talat har jag inte varit särskilt vaken för detta, utan skyllt det mesta på andra runt om mig utan att fördenskull komma fram till någon lösning. En psykolog jag samtalade med under mina sammanlagt sex år av terapier sa till mig så här: "Människor upprepar samma misstag om och om igen. Vårt jobb är att få dem att se det och komma ur det". Ligger kanske något i det.

Att komma tillbaks till Uppsala har inneburit att jag inte längre kunnat luta mig tillbaks mot någonting. Snarare har min inre människa fått ruskas om och vakna upp ur sin nära tjugoåriga Törnrosasömn. Bara att komma in i en familj där pappan tagit livet av sig har för mig utgjort en stor utmaning där allt inte flutit på skavfritt. Men på det stora hela har jag insett att trons väg är den enda hållbara i det långa loppet. Det finns högar av människor som jag skulle kunna stå och beskylla för att på olika sätt ha hämmat min utveckling i endera måten. Jag skulle också ha haft tillräckligt på fötterna för att kunna göra det men det finns en anledning att Inka Gustavsson inte kunnat ta sig upp på nästan tjugo års tid utan hela tiden hasat tillbaks i självömkan och förtörnelse. Det har varit en tid av ensamhet och isolering som jag inte ens hade unnat min värste fiende ärligt talat. En tid av dödslängtan och misslyckande, en tid av upprepning på upprepning av tidigare trauman. Till sist måste man vända strålkastaren tillbaks på sig själv och det är vad jag söker göra idag. Jag är less på att krypa i slammet och dyngan som ett svin. Jag är less att gotta mig i både egnas och andras spyor, något jag anser jag fick mer än min beskärda del av inom avhopparkretsarna. Att ständigt få rapporter om den och den som tagit sitt liv eller hamnat på psyke eller annat efter sin tid på Livets Ord hjälper inte en särskilt mycket som kämpar för att komma ut i livskvalitet igen. Efter att ha ställt upp på TV-intervjuer och debattprogram i SR P1 samt en mängd olika tidningsreportage bad jag dem slutligen att upphöra med att ringa mig. Enough IS enough. Jag kunde inte sitta och riva upp ett gammalt sår om och om igen bara för att andra inte insåg att jag själv också hade ett behov av att bli helad på insidan. Resan till läkedom är, kanske tvärtom mot vad man tror, väldigt ensam. Det är en hel del som har åsikter om vad man går igenom men inte många på vägen som av hjärtat vill hjälpa.

Det jag står inför är att helt sonika gilla läget t ex på mitt jobb och kämpa mig igenom. När allt kommer omkring så kan ju jag inte ändra på människor – det kan bara Gud. Skulle jag byta jobb så skulle det bara finnas en ny ”John Doe" där och jag skulle stå inför samma problematik och dilemma. Jag tror att Gud vill lära mig någonting och i det finns ingredienserna till ett botemedel mot det flyktbeteende jag haft över mig så lång tid av mitt liv. För precis som vi kristna med emfas hävdar att det inte finns några perfekta kyrkor så måste det ju i ännu högre grad gälla arbetsplatser.

Jag tror att man kan lära sig att surfa ovanpå omständigheterna och att använda dessa så de inte knäcker en i slutänden. Det måste ju vara p g a att de tidiga kristna lärt sig detta som de kunde utstå så mycket. Likväl som frågan bakom varför kristendomen kunnat klara sig igenom historien. Alla tyrannier och despoter som härskat runt om har aldrig kunnat hindra kristendomen från att utbreda sig. Vi fick en kristen despot i Sverige, Ulf Ekman och efter det är det som om hela Väckelsesverige stannat upp. Är jag ensam om att göra den noteringen? Sitter det inte många likt mig själv och har åsikter om kyrkor och kristna men ändå inte befinner sig i någon ny gemenskap eller kyrka? Är inte en stor del av dessa också före detta livetsordare? Jag tror att man har ett val där. Själv vill jag gå vidare och söka försoning om så med mig själv och Gud men även de människor som vill ha det. Det har sakta gått upp för mig att all sann förändring som går på djupet av en människa börjar med… försoning. Jag tror inte det finns någon väg runt det. Själv har jag varit mycket bitter på det mesta av kyrkofolk, pingströrelsen, trosrörelsen och de flesta nyuppstickare i den andliga sfären. Det enda detta resulterat i har varit en stor och djupgående ensamhet och isolering som slutligen också mynnade ut i en skilsmässa för min del. Även där vet jag att jag inte är ensam om den erfarenheten. Slutligen måste man fråga sig varför man hela tiden får samma utfall trots att nya miljöer och människor passerar runt om en.

THE SCREEN (dikt)

2011-10-08T01:52:00.000+02:00

Suddenly you fell off The Screen
Spinning off into silent oblivion
The 7th Heaven's self proclaimed Queen
discussing topics from cooking to Religion

Now you market beads and pearls
Ripping apart at the seams
Neither among the outspoken, fronting girls

Nor subject of some lonely mens wet dreams

In my mind I diligently tried to evade
every subject that caused me to suffer
Negotiating and pleading from day to day
Hostility was all you seemed to offer
You were cloaked in fake innocence
That’s what constantly bugged me
Someone always watching your back
Hoping for sexual favors if they'd set you free

You never did your own talking
Left it to those you favored
And seriously – who really did the "stalking"?
Behind your fake humility you must've savored

Thought you’d be there forever
And never leave the scene
You had a firm grip on the lever
Preaching repentance to the mean

The Internet was your breathing hole
The access to a hostile world
You became popular and admired
You must've thought you'd made it, girl

You climbed higher and farther
Just to realize way up there
The winds are blowing much harder
Thought you’d find gold but there nothing there

Don’t know how long you’ll be gone
Or if we’ll ever see your face again
Perhaps you’ve found a streak of light
In someone who’s more than a casualfriend

Don’t know the end of your story
I figure nobody does
I hope in spite of all it ends with glory
Something it didn’t for us

Facebook - vara där eller inte?!? Det är frågan…

2011-10-08T00:54:00.000+02:00

acebook har vuxit sig kolossal… samtidigt har pekfingrar lyfts och varningar utfärdats om att man bör akta sig. Jag vet inte själv vad jag ska säga… men visst blir det snabbt nattståndet efter en tid. Jag fixar inte riktigt det hela med "Fejjan" längre.

Jag slängs hit och dit och velar fram och tillbaks… ibland vill jag ha det som kanal för att hitta vänner men samtidigt så är det som att jag fastnar där framför burken och kikar än hit än dit. Skriver något, får beröm, får reaktioner men på det hela taget så känns alltihop så otroligt dubbeltydigt. Ikväll sajnade jag av mig igen från Facebook… känner att det bara inte går längre för mig. Vill och kämpar samtidigt för att tillbringa mindre tid framför datorn och mer med annat. Har börjat spela gitarr igen och känner att jag vill fortsätta med det. Då går det inte att också sitta med datorn kvällarna igenom. Den här gången tänker jag stå vid mitt beslut att inte mer besöka platsen. Det räcker nu… har större saker för mig. Datorn tar på tok för mycket tid av mitt liv just nu och jag känner detta beroende. Man ska inte låta någonting få makt över en står det t o m i Bibeln.

Goodbye Facebook! Hoppas inte vi träffas mer.

Krig och Fred

2011-10-05T17:43:00.000+02:00

Visst är det konstigt att när ”kriget” slår till så står man alltid förvånad där och funderar varför…

Det hände för några veckor sedan och det var gamle Farbror Frustration som ville sälja på mig sitt krims-krams. Han skrev ett litet brev till mig som han säkert önskat skulle sänka mig under Kontinentalsockeln. Det lyckades emellertid inte… jag har Gud på min sida. Ju mer han strulade desto mer välsignad blev jag och desto fler tillfällen till att gå vidare öppnade sig. Jag är alltmer övertygad om att en kristen behöver en tuff omgivning för att inte helt somna till på svärdet.

Sista tiden har det varit ett helvetiskt brus i alla mina kanaler, både känslo- och tankemässigt. Det har formligen dånat som om jag stått vid utblåset på en Boeing 777:a. Samtidigt har jag fått tag på en predikant som ger mig oerhört mycket och som finns på podradio, Gregory Dickow. Karln har en sådan uppenbarelse över hur man bekämpar religiositet i sitt liv och över tro och förtröstan att man sitter och hoppar av förtjusning efteråt. Jag och min fru Helena har lyssnat på predikningar till och från jobbet nu i flera månaders tid och det har gett resultat. Det är gånger och tillfällen som det senaste där det visar sig hur rustad man är för att möta motgångar i livet. Hur mycket Guds Ord har fått genomströmma och fylla dig.

Att man sedan hamnar i situationer där man bara utbrister ”Nej… nu ger jag upp… detta är bara för mycket” behöver inte alls vara av ondo eller negativt, tvärtom kan det föra dig framåt på ett sätt du aldrig anat eller väntat dig. Det har jag själv upplevt. Samtidigt är det mycket gamla strömningar eller "tanke-fåror” som behövs dikas om för att glida in i sundare banor. Allt detta sker genom Guds Ord, finns ingen bättre självhjälp än det.

Jag är just nu på väg in i mitt livs mest spännande period och ser hur Gud bara leder mig konstant vidare. Visst stöter jag på saker ur mitt gamla liv som vill hålla mig på mattan men sakta håller han på att få mig tillbaks där jag varit menad att vara hela tiden. "You Can’t Keep a Good Man Down” är titeln på en sång och det stämmer. Det går inte att hålla fast en som är välsignad och på väg till Himlen för du åker med dit då.

Nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah

He said goodbye to the angels of heaven
And He came to earth as a common man
He taught us how we could love one another
There was healing in His hands
There were those who believed and followed Him
And there were those who wanted Him dead
They thought the grave would silence Him forever
But they found out instead

You can close your eyes
You can say it's a lie
You can stick your head in the sand
You can turn away, even try to explain
He was just another man
When they nailed Him to the cross by His hands and feet
and they put Him in the ground
Three days later everybody found out that you can't
No you can't keep a good man down, no
No you can't keep a good man down

I hear you say that it all sounds crazy
It's a good story but it can't be true
How could a man who was dead and buried
Mean a thing to me and you
Here we are two thousand years later
and still the choice is just the same
You can say that you don't believe it
But it doesn't change a thing

You can close your eyes
You can say it's a lie
You can stick your head in the sand
You can turn away, even try to explain
He was just another man
When they nailed Him to the cross by His hands and feet
and they put Him in the ground
Three days later everybody found out that you can't
No you can't keep a good man down, no
No you can't keep a good man down

I can take you to the hill where they hung Him on the cross
I can take you to the empty tomb
I can tell you He's alive 'cause He lives in me
But the rest is up to you

Nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah

You can close your eyes
You can say it's a lie
You can stick your head in the sand
You can turn away, even try to explain
He was just another man
When they nailed Him to the cross by His hands and feet
and they put Him in the ground
Three days later everybody found out that you can't
No you can't keep a good man down, no
No you can't keep a good man down

Nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah

Nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah

Nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah

Nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah, nah, nah
Nah, nah, nah, nah, nah

DIKT

2011-10-05T17:14:00.000+02:00

VISDOM PÅ RIKSVÄGEN

2011-07-27T13:22:00.000+02:00

Gifte mig i pingst och har fått lyckan att få en kvinna jag kan dryfta allt med. En som förstår mig och som vill mitt bästa. Jag kan inte med ord uttrycka hur härligt det är. Jag fick bönesvar med flerfaldig bonus då jag fick henne.

Vi körde fram och tillbaks till Kungsbacka på en dag för att hämta upp minste sonen Liam. Hon ställde frågan om musiker generellt ser ned på människor som inte kan sjunga och musicera. Jag svarade "NEJ!" med eftertryck. Det finns sådana även bland musiker men det är inget jag, eller de jag räknar som sanna musiker, förordar. Första och främsta signum på professionalism och begåvning är ödmjukhet. Sedan är jag emot all exklusivitet och att utesluta människor från någon krets. Musiken är i min sinnevärld var mans egendom och inget som proffsen ska ha ensamrätt på, oavsett vad IDOL-juryn vill göra gällande. Apropå det fick jag vatten på min kvarn då chefens skönsjungande dotter berättade att hon blivit ratad vid en sådan uttagning. Mitt bröllop var första offentliga tillfället hon sjungit på sedan dess. Känner sådan vrede över att man stjäl musiken från människor på det viset. Här är en tjej som bara går omkring och sjunger som en sagoprinsessa à la Snövit, en som verkligen har det i sitt hjärta har man lyckas stuka. Finns mycket att säga om detta men det får jag ta vi ett annat tillfälle.

Jag minns när jag som trettioplusare insåg att jag behövde en annan födkrok eftersom mitt "brejk" lät dröja. Ville ändå ha något som hade med det kreativa att göra men vad skulle det exakt vara isåfall? Hade sedan tidigare gjort en undersökning på AMI i Gällivare om vad jag exakt passade till. Fick vid det tillfället tre olika förslag: 1). Musiklärare 2). Journalist och 3). Grafiker. Det första ratade jag på en gång men de två senare prövade jag verkligen på. Efter ett antal refuseringar på journalistbanan så började jag kika på det grafiska området. Kom efter mycket om och men in på en grafisk kurs i Uppsala. Innan detta hade jag nära nog en datafientlig inställning som var religiöst rotad med undergångskrydda. Emellertid fick jag en entusiastisk lärare med förflutet på Svenska Dagbladet som vurmade för ett layoutprogram som tidigare var regerande på tidningsmarknaden, QuarkXPress. Det var inga problem att värva mig till denna hans vurm. Trots mycket konkurrens från klasskamrater som arbetat inom branschen längre än jag gick jag ut som kurstvåa och fick ganska omedelbart jobb på en lokaltidning i Märsta.

Det ena ledde till det andra och jag fick sedermera ansvaret för bildbehandlingen på tidningen, ett ansvar jag gick in för med kropp och själ. Märkte att det knorrades om det runt omkring och jag sträckte vapen och sökte på allt sätt visa att jag inte utgjorde något hot för någon av mina kollegor som traktade efter min position. Jag fick en vetgirighets hunger över mig som inte tycktes möjlig att kunna släcka. Jag läste allt jag kom över och noterade alla möjliga tips jag fick in om Photoshop, Illustrator och QuarkXPress. Det som jag tog med mig från musikbranschen var en spelmanstradition som följt musikanter under flera århundraden – det om att ge vidare det du kan. Jag minns när jag började och funderade över hur man spelade olika "licks" eller "riff" och folk bara delade med sig utan minsta knussel. Det var en självklarhet bland riktiga musiker som brann för att sprida konsten vidare. Visst stötte man på dem som ville ha sina kunskaper för sig själv men som väl var de i minoritet.
När jag sedan kom till den grafiska branschen tog jag med den här inställningen, eftersom jag sedan barnsben präglats av passionen för att ju mer du ger, desto mer får du tillbaks. Sedan dess har jag varit sysselsatt med att sprida en lavin eller epidemi av vänlighet omkring mig. Jag har blivit idiotförklarad och förlöjligad, slagen och mobbad, ratad av det andra könet för att ha varit alltför mesig och slätstruken av samma orsak, men ändå har jag oavbrutet fortsatt mitt korståg. Grafiska branschen var inget undantag. För att förstå hur det var, hamnade jag där när hela branschen var i omvälvning och den nya tekniken ersatte det gamla kunnandet och folk kände sig överflödiga. Då gällde det att hålla på sin kunskap för att kunna behålla jobbet. Kunskap blev hårdvaluta i den nya grafiska branschen. Saken var den att den kunskap dessa gamla gubbar redan hade långt ifrån hade omsatts till teknik i mjukvaran som fanns då. Det var som om man var sysselsatt med att åter uppfinna hjulet… Dessa gubbar tog med sig kunnandet då de slutade och brydde sig inte ett smack att lämna den vidare. Som jag ser det har de sista, säg femton åren handlat om att återskaffa den kunskap de besatt. Jag minns kommentaren jag fick då jag delat med mig ett filter jag köpt som kunde justera flera lagers genomskinlighet (läs: "opacitet" på fikonengelska) i Illustrator, något som inte fanns inbyggt i programmet på den tiden. Killen såg förbluffat på mig och sa:

– … men nu ger du ju mig ett försprång framför dig… jag kan ju dra fördelar av det och få högre lön än dig nu…

Jag intygade att mig spelade det ingen roll, att jag var mera mån om att alla skulle kunna gå vidare med den kunskap jag införskaffade framför att jag själv skulle inhösta fördelar. Efteråt fick jag sådan hjälp av denne kille, han hade förstått budskapet om att bli rik genom att ge vidare. Enligt min fru, som läst mycket om marknadsföring och marknadsstrategi, kallas detta för LÄRANDE ORGANISATION:

Alla är med och tar tag i problem som kommer
Alla hjälps åt att lyfta dem, aktivt hittar en lösning
Dessa delar sedan med sig av kunskapen till övriga.

Det gör att HELA företaget samfällt tar kliv framåt i utvecklingen framför att en eller ett par ynka personer får tjockare lönekuvert och fördelar de senare ändå tar med sig när de lämnar företaget. På företag efter företag jag kommit till har jag haft detta med mig. När jag lämnat dessa har det inte varit med en känsla av att ha blivit utnyttjad eller på annat sätt lurad, utan att jag fått bidra till någonting viktigt. Detta talar i stora delar tvärtemot gällande förverkliga-dig-själv-filosofier. Dessa har ett berättigande i så mån att människor kan kravla ut ur fastgjutna tillstånd och bli till dem de var tänka att vara. Dock så spelar de på "fiendens planhalva" i det att de tar ett gällande samhällssymtom och tankeströmningar och söker bemästra dessa till sin fördel. Frågan man kan ställa sig är, har de gjort någon förändring i det större perspektivet? Svar: även om det inte helt ska förringas måste svaret bli nej, endast individuellt. Det är som om man ska bota sockerberoende med mera socker eller alkoholism med mera alkohol. det som jag finner tragiskt i sammanhanget är när jag ser ungdomar av idag som tar till sig budskapet och individualismens lyckobringande funktioner. Snarare tror jag att vägen till att finna sig själv går via raka motsatsen – glömma bort sitt jag och inrikta sig på sin omgivning. Det kallas i korta (och i vissa ögon säkert "naiva") ordalag för att förändra världen.
Även inom kristenheten har detta fått spridning och det är lustigt att man inte ser igenom denna profana strömning. Man resonerar i leden om att ”kan du inte älska dig själv så kan du inte älska någon annan heller”. Som i all villfarelse finns det ett grand av sanning i det annars skulle aldrig folk ta det till sig. Det leder ändå aldrig till det som aviseras. På så vis förordar man ännu mer självupptagenhet i tron att det ska gagna en kristens utveckling som människa. Pastor Joseph Prince, en förkunnare med stor uppenbarelse i rättfärdiggörelse och pastor för New Creation Church i Singapore, kallar självupptagenhet för ”All Ondskas Moder”. Även Andrew Womack en annan känd förkunnare instämmer i den åsikten. Vägen till att finna sig själv går genom att fokusera sig på andras behov framför sina egna. Den går inte genom att stirra sig ännu djupare i naveln, utan att lyfta upp blicken och inse att man som kristen finns för andra. Även Jesus själv sa att den som strävar efter att vinna sitt liv ska förlora det och den som överger sitt liv för min skull skall vinna det. Men det finns många sådana halvsanningar av profant ursprung i omlopp även bakom helgade väggar.

Jag och min fru Helena jämförde våra arbetslivserfarenheter och efter att ha stött och blött det jag nu skriver, bollat och granskat situationer, kom vi fram till följande slutsatser under vägen hemåt med en sovande Liam i framsätet:

En individualist…

… arbetar sällan, om ens aldrig för något annat än sig själv
… trots charm, smicker och munläder skapar individualism mestadels konflikter
… fattar sällan beslut som gagnar andra än sig själv eller syften som på sikt ger honom avkastning
… lyfter sällan ett helt företag eller för det fram till utveckling. Sker detta så finns det ändå under ytan alltid ett perspektiv som på ena eller andra sättet leder tillbaks till honom/henne själv.
… är på sikt en ren förlust för vilket företag som helst
… blir aldrig nöjd för drivmotorerna hos en sådan bottnar oftast i mindervärde och förkastelse. för en sådan finns det inget "lagom" eller "nog" utan han pendlar konstant mellan ytterligheter.

DET UNDERMEDVETNA

2011-06-28T11:56:00.000+02:00

Ibland ställs man inför knepiga situationer där det är snuskigt lätt att bli det vi kristna kallar för ”köttslig”. Tillfällena ligger där med rumporna i luften och det står påklistrat ”SPARKA TILLBAKS - HÄR!”

Ingen skulle märka om du gjorde det eller ens protestera, för dessa människor är ofta redan ganska diskutabla. Det som dessutom ligger i fatet är att någon vill att man ska falla in i självömkan – "varför händer detta just mig? Jag som är så snäll”? Det jag vet är att folk som mår hemskt dåligt ofta har en tendens att riva ifrån och det ibland med övervåld. Är man dessutom inte klar med sitt bagage bakåt, vilket ofta också är fallet, blir det som att göra en tvärinbromsning med fullastad långtradare… Krasch! Boom!! Bang!!

Inte blir det mindre lätt att vi som kristna ofta inbillar oss vara klara med saker och ting bakåt när vi i själva verket bara förträngt sakerna. En kristen författare skrev i en intressant bok jag en gång läste. Han skrev att det som minnet inte längre klarar av att behålla faller ner i det undermedvetna. Sedan ligger det där som timmerstockar som kilats fast i botten av en älv eller flodutlopp och skapar problem för trafiken. Detsamma gäller enligt samme författare för själen. Även om man inte är medveten om det så skapar det problem i ens relationer. För så fort man kommer in i en ny sådan är det som om bandspelaren ställs på ”rewind” eller att tejpen backas. Det kommer inte upp till ens medvetande men man ställs inför samma sorts dilemma hela tiden. Man förstår inte varför för orsakerna bakom det har sedan länge förpassats från minnet till det undermedvetna där det ligger och jäser.

Författarens råd var att i bön ge den Helige Ande tillträde till ens undermedvetna och dra upp till minnet situationer där man blivit felbehandlad eller misshandlad, fysiskt eller psykiskt. Sedan förlåta dem i Jesu namn. Första gången jag läste detta tänkte jag kaxigt ”Tja… det lär väl gå fort… inte mycket jag har bakom mig”. Det slutade med att den Helige Ande drog upp så mycket att jag var upptagen i två dagar med att förlåta människor. Men eftersom tiden går är det lätt att dra på sig nya saker… därför tror jag det är nödvändigt att hela tiden göra ”rensningar” av det här slaget.

OVER THE EDGE

2011-06-22T16:14:00.000+02:00

The fear that’s in your head

Will push you over the edge

Anxiety keeps you out of bed

Split your soul like a sharp edge

Can’t be the numb spectator

While you’re burning all your bridges

You rule your family like a dictator

Tossing every opponent over the ridges

The stage is set for your tight wire act

And I won’t be there to watch you fall

I’ve told you once, son, turn back

But you never seem to apprehend at all

With sad heart I see you leaving

Overconfident about your coarse

I can see dark clouds billow at the horizon

As you step on trust without remorse

You respond to kindness with anger

Every gift you regard with suspicion

You answer every benevolent act with anger

Still you’re where you are by your own decision

Stop blaming yourself coz it spills off on friends

Lower the thresholds – it’s not worth the hurt

Find your identity in something that amends

Be careful what you take in be on the alert

You gave me joy when I was way deep

Your soothing smile gave me great joy

Hate to see your ‘re changing, losing sleep

So much of a man making big plans but still… a boy

BLOGGOISM

2011-05-31T11:44:00.000+02:00

I mitt jobb som grafiker får jag ofta ge mig ut och söka saker på nätet. Det kan vara logotyper och bilder m.m. En del dagar spenderar jag massor av tid ute på nätet och tankar ner bilder från kunders hemsidor eller söker den där plåtstrukturen en kund ska ha i bakgrunden, tyget som sömmerskan använder i sina annonser, logotypen på den där generalagenten som förser kunden med utrustning. Ja, det kan vara allt mellan himmel och jord faktiskt.

Ibland så ramlar jag in på Google och ser rubriker på en del hemsidor. Där står företrädesvis unga tjejer som mimar poser de förmodligen sett någon fotomodell göra. Man plutar med läpparna och böjer överkroppen framåt. Man säljer sig och det är ju tidens trend. Med det inte menat det vara rätt eller ens nytt, det har skett förr och orsaken till att det upphörde då verkar det som man måste gå några varv till för att komma fram till. Människan lär sig tydligen aldrig av varandra. Ett liv som nästan verkar hämtat ur någon Elloskatalog eller Elle Magazine… Av nyfikenhet går jag in och läser om hur de stylar sig och köper, köper, köper. Det är smink och prylar till överflöd, alla en massa ”måsten”. En tacksamhetens tanke sprider sig i mitt sinne att jag inte är pappa i dessas liv, då hade jag varit fullständigt black och ruinerad.

Jag tycker nästan synd om dessa ungdomar som kommersialismen så lurat till att tro på Köptemplens budskap. Att lycka finns i prylarna och i att ha saker och pengar. Hur många genom århundradena har inte kommit fram till att just det är fel???? Jag frågar mig, måste det till ännu en generation för att återigen komma fram till det som våra förfäder insåg? Att sedan exponera idiotin för att vinna respekt hos andra… belyser den inte idiotin hos modeindustrin?!? Jag menar… vem hade trott att Gällivarehäng skulle bli högsta mode? Nu går ju var och varannan kille med brallorna hängande nere på trekvart så man nästan ser stjärtskåran. Är inte det idioti?!? Visserligen är det vår folkdräkt de bär men ändå… ;)

Sedan denna ogenerade egoism… JAG! JAG! JAG! och…… JAAAAG!! – SE MIG! HÄR ÄR JAAAAAAAAAAAGGGG!!! Budskapet har nog gått fram och det är generande att sådana som Blondin Bella fått visa vägen för unga tjejer när det finns så mycket annat man kan engagera sig i. Trots det kan jag inte annat än tycka synd om dessa genomlurade och bedragna tjejer som tror att detta är vägen till sann lycka och integritet. Något så föränderligt som modeindustrin där du inom loppet av några veckor kan gå från inne till helt ute. Är det något att bygga på för framtiden?

• MANUAL FÖR ATT SÄNKA ETT BAND •

2011-05-27T14:38:00.000+02:00

Hejsan därute. Har länge varit frestad till att slänga upp detta och gjorde det till sist. Här är litet erfarenheter jag kan dela med mig till dig/er som vill krascha en musikorkester eller ett band. Allt jag skriver är byggt på erfarenheter jag haft i samvaro med andra musiker med förstorat ego i gökunge storlek (knuffar ner allting runt om sig utan åtskillnad). För all del fungerar det effektivt på de flesta relationer som du inte vill ska fungera. Bara tuta och kör! Här är några råd till dig som går i dessa tankar. En varning är på plats – detta har framgång endast en tid och risken är överhängande att ingen efteråt vill ha med dig i någon grupp eller band eller ens i en relation heller för den delen.

TÄNK ALLTID PÅ DIG SJÄLV I FÖRSTA HAND – Vad som betyder något är DIN karriär, DITT solo, DIN röst, DIN framgång och att främst DU ska synas och märkas i sammanhanget. Du är navet kring vilket alltihop cirkulerar, glöm för allt i världen inte det. Den här planeten skapades för en person och det var – DU! Livet är kort så njut broder/syster och gör det då helst på andras bekostnad så du slipper det tyngsta jobben utan får njuta lönen av andras möda. Folk runt om dig finns bara för en person och det är DU. Glöm aldrig bort det. De är trappstegen du ska kliva på för att nå upp till streberhöjderna. Gör du illa någon så får du räkna det som "olycksfall i arbetet”.

SPELA SÄKER OCH FÖRVISSAD – I regel är andra av dina medmusiker rätt så osäkra på sig själva och backar oftast från egna val och smaker om du ihärdigt står på dig och visar temperament när du sägs emot. Oftast får du tyst på dina motståndare om du slänger tillbaks exakt det som de påstår om dig. I regel är sanna musiker rätt ödmjuka och på så vis också kontrollerbara så DU i alla fall får din vilja igenom på något vänster till slut. Kom ihåg att DU har alltid rätt, allt annat är missförstånd.

KOMPENSERA DINA MUSIKALISKA BRISTER – med attityd, munläder, fräcka kläder och annan utstyrsel, tillbehör etc – I regel har du ju fullt upp med att skapa din image och kan därför inte förkovra dig på ditt instrument. Så därför är det viktigt att aldrig låta någon osäkerhet få skymta fram. Kan du planka Yngwie Malmsteen eller Steve Vai för att stänga truten på dom med några inövade licks så GÖR DET! Det räddar din lögn från att bli fullt synlig och renderar dig kanske ännu några månader i bandet innan de genomskådar din bluff. Skaffa 're stil, grabben, det är vad som räknas. Spela ståndsmässigt som det anstår en stjärna, täpp till truten på tvivlarna genom att skaffa det tyngsta som går i utrustning. Det kommer att ge trovärdighet och fylla upp sprickorna i lögnen. När de ser att du satsar utrustningsmässigt kommer de att tvivla på sig själva. Ljug sedan till det och säg att du köpte allt kontant då får du dina kritiker att skämmas.

Är du kvinna, se då till att kopiera hejfriskt, låna från LadyGaga, Katy Perry och Shakira eller någon annan liknande. Se till att imitera deras poser vid micken framför spegeln under lediga stunder. Glöm aldrig att spela på din kvinnlighet för sex säljer och det är ju vad du vill…… sälja alltså… eller? Kan du inte sjunga så finns det alltid filter man kan koppla till micken som rättar till falskingarna. Se till att skaffa dig sådana effektboxar fort som attans redan vid din audition till bandet. Skapa litet konkurrens i bandet genom att slumpvis dejta olika bandmedlemmar vid olika tillfällen. Se till att de kämpar om dig, då får du hänga kvar ett tag till bakom micken. Kom ihåg att ett sminkat ansikte talar högre än ett omsinkat dito. Gå aldrig omejkad till en repetition. Spela kraftigt på din offerroll och se till att de andra springer omkring och passar upp dig. Pika dem som inte gör det och låt dem förstå vilken brist på empati de har som inte gör det. Se till att öka frustrationen genom att hellre gå på fest än repa eller bara utebli helt enkelt. En varning är på plats, utebli aldrig på en viktig spelning såvida du inte anser dig ha extra mycket att vinna. Hota däremot att göra det om de inte gör som du vill. Grundregeln för både tjej och kille som vill nå upp till rubriken på denna artikel är – var alltid en ”pain in the ass”.

VAR OFFENSIV – håll kritikerna ifrån dig genom att föregå dem genom att ständigt racka ner på deras spelskicklighet och skratta åt dem. På så sätt bringar du dem ur balans och fattning för en stund. Sedan vågar de inte ifrågasätta ditt ledarskap en tid framöver. Den som har käft använder den. Var rapp i replikerna och snabb i tanken, skämta gärna på andras bekostnad, utse någon i bandet/gruppen till din driftkucku, ha honom/henne som en clown i ditt hov. Kräv att du ska ha minst ett femminuters solo i varje låt ni gör, allt annat är idioti. De måste förstå vilken resurs du är och vilken blodig förlust de gör om de skulle få för sig att kicka dig.

SPELA PÅ DIN MANLIGHET – Låt de andra bandmedlemmarna förstå vilken fenomenal hjärtekrossare du är. Ljug gärna om dina sexuella erövringar, bred på ordentligt. Till detta, se gärna till att köra omkring i fräcka bilar med attityd för att ge trovärdighet åt dina lögner. Finns det en tjej i bandet, se då till att limma på henne ständigt och låt henne förstå att hon har kort tid kvar innan hon faller för dig. Är hon sångerska i bandet är det dessutom oerhört viktigt att du fångar in henne för att befästa din ledarposition. Se till att få henne på rygg snabbt så du kan skaffa favörer när de slutligen ska kicka dig (vilket inte brukar dröja alltför länge). Då har du henne som försvarar dig likt en tigrinna men inte för din spelskicklighet, det kan du vara säker på. Vad som gäller motsvarande för kvinnor har redan beskrivits i näst föregående punkt ovantill.

VAR MYSTISK och OFÖRUTSÄGBAR – Folk torskar fett på män/kvinnor som uppvisar litet karisma och kan peka på ett högre medvetande. Tala svävande om ”visioner” och ”uppenbarelser” utan att vara specifik, spela inte ut alla korten på en gång utan låt dem förstå att ännu högre uppenbarelser är på väg. På så vis kan du hålla deras uppmärksamhet vid liv ännu en tid. Sådant ger fett ”cred” och vidmakthåller bluffen. I synnerhet i troendekretsar om du halkat in där på ett bananskal. Börjar dom ifrågasätta dem så säg att du ännu inte fått tag i hela uppenbarelsen. På så sätt får du ha dem kvar runt dig ännu en stund och på så sätt öka dina chanser att åka snålskjuts på deras talanger och hårda arbete ända upp i toppen. Njut av dina maktkickar medan du har medvind, vet jag. Håll dem på sträckbänken om de frågar efter var resultaten är och när skivan eller den utlovade superturnén tagit vägen. Låt de som tvivlar förstå att de går emot Gud (eller vem det nu är du drar till med att ha bakom dig) om de tvivlar på dig och att otäcka straff och urspårade livsöden ska drabba dem som går emot din ”vision”.

MUSIKEN ÄR RESAN – INTE MÅLET – Vad det hela går ut på måste du inse är inte musiken eller konstarten du utövar. Det är DU som ska fram, folk ska älska, beundra och se upp till DIG. De ska vilja vara som DU, se ut som DU… (okej, jag ska inte dra hela Kung Louie sången här fast likheterna med ap-betéende är slående). Du skulle kunna vara i media- eller managementbranschen, journalist eller bloggare som sticker fram haka och provocerar. Det är inte VAD du gör som spelar roll utan HUR du gör det. Det spelar ingen roll om du har något att säga så länge du håller folk sysselsatta med huruvida du har det eller inte. Det gäller att hålla dem i halster så långt som möjligt. Du har för länge sedan cashat in royalties på andras jobb och när de slutligen upptäcker bluffen har du sadlat om till någon annan nisch där du börjar i samma måte.

HÅLL DEM UPPTAGNA – Se till att alltid prata om nya projekt så det ser ut som om du har saker på gång, att du är framåtskridande. Ett hett tips är att snacka om Japanlanseringar. Japan är ännu gångbart och imponerar på de flesta, dra till med att du nyss skickat en demo till ett skivbolag i Osaka. Frågar de om namnet så säg att du inte ens kan uttala det, då klarar du dig galant. Var lika svävande då det gäller turnéplanerna, såg att du aldrig kan få tag på den upptagne turnésamordnaren på EMA Telstar eller vad du nu väljer att dra till med.

TA ALDRIG ANSVAR – Vad folk än säger och begär av dem, ta aldrig ansvaret. Skyffla över sådant till dem som har tid med det, du har fullt upp med din karriär. Anklagar de dig för att vara en skitstövel, ta det med ro, du är inget annat än en missförstådd konstnär vars talang ännu inte kommit fram i ljuset. Det tog tid för Dali, Picasso och Monet att komma fram så ha tålamod, snart kommer de att inse vilken talang de haft mitt ibland sig men då har du gått vidare till nya transcendenta höjder.

GRATTIS – Har du kommit ända till punkt tio så kan jag säga att du har lyckats! Du har spolierat varenda chans för ditt band att ta sig någonstans. Förmodligen har de ledsnat och börjat med att knyta flugor till flugfisket, starta härbärge för bortsprungna katter och ensamma mårdar, gå en kurs i matlagning eller bananförsvar eller gått med i KFUM istället för att sprida kulturen ut till folket. De kommer säkert aldrig att ta upp ett instrument igen förutom till skrålet under snapsvisorna på midsommar. Du har lyckats med att sätta stopp för allt vad kultur heter, GRATTIS! Tänk om det fanns fler som du, då skulle vi effektivt döda radioskvalet i världen och få lugn och ro på den här planeten.

VAD SKÖNT ATT DET HÄNDER IGEN OCH IGEN OCH IGEN!

2011-05-25T11:59:00.000+02:00

Adele Adkins heter en underbart skönsjungande brittisk tjej från Tottenham utanför London. Hon sjunger brallorna av det mesta på hitlistorna idag trots att hon inte ser "rätt” ut eller har modeattributen som Taylor Swift, Joss Stone och Duffy.

Wikipedia beskriver henne kort och gott så här i ingressen:

”Tvåfaldigt Grammy-belönad soul- och jazzsångerska som går under artistnamnet Adele. 10 november 2007 blev hon den förste att vinna i den nyinstiftade kategorinKritikernas val på BRIT Awards. Hon har även hamnat överst på BBC:s lista över 2008 års kommande talanger. Listan röstas fram av 150 brittiska musikkritiker”.

Adele Adkins – sjönsjungande brittiska utan choser, bara… talang

Ju fler vi blir som kommer fram och visar att vi kan sjunga trots att vi inte ser ut som fotomodeller, desto bättre är det. Här har man en tjej på tjugoett som sjunger så man hoppar ur tofflorna och flyger rätt i taket av begeistring. När sedan tidningarna som ansedda Rolling Stone Magazine intervjuar henne trackar man henne för hennes övervikt… hon svarade helt frankt och uppriktigt att hon har så mycket att göra att hon inte hinner bry sig om det. Hon lever livet och har kul istället. Och varför söka leva någon annans liv eller leva det efter någon annans referenser? Det är ju en klockren beskrivning på idioti att behöva göra det. I Sverige har vi vårt eget mobboffer, Anna Book som trots att hon skrattats åt ändå behållit fattningen och inte låtit någon skit henne på näsan. Det är så fort någon kommer in som är överviktig så verkar de vara fritt villebråd, bara skjut och förlöjliga. Det finns lagar emot trakasserier mot bögar men tjockisar är fortfarande lovligt byte, i synnerhet om de tillhör celebriteterna. Det verkar som om man älskar att ge sig på tjejer från pressens håll vilket gör det ännu mer nesligare, nedrig och fegt. Därför känns det extra skönt att kunna se hur verkligheten ger retur - mitt på hakspetsen åt belackarna.

Michelle Phillips

Ända sedan Susan Boyle vann talangtävlingen ”Britain’s Got Talent” 2009 har jag hoppas på en reformation av den utseendefixerade musikbranschen. De flesta har sett inslaget på YouTube där folk nästan hånskrattar då hon kommer in på scenen i en skurgummas utstyrsel och säger sig vilja ha en karriär. Man tisslar och tasslar medan jurymedlemmarna ser på henne med tvivel i blicken. Jag hoppas att för alltid ha kvar reaktionen när hon öppnade munnen och en helt annan människa avtecknar sig i själarna hos åhörarna. En som har framtiden för sig. Innan henne har Paul Potts slagit världen med häpnad, en mobiltelefonförsäljare som på fritiden tagit sånglektioner och närt på sin dröm trots sina ringa yttre attribut. Hans lönekuvert tjocknade över en natt och alla ville plötsligt höra honom.

Mama Cass Elliot

Budskapet slog rena käftsmällen på översteprästerna i anorexiatemplen runt om världen… även modebranschen som håller modellerna smala genom droger fick sig en knäpp på näsan. Ändå verkar inte murarna rasat men det är på väg, var så lugn, det är stora sprickor i murarna. Musikhistorien har uppskattat alla dessa som aldrig blev bjudna på parties, fick stå ensamma på skoldanserna och blev utan Velentin-kort på Alla Hjärtans Dag. De som ändå ville visa att också de var något att räkna med trots övervikt, tandställning fötterna inåt eller utåt och generande hårväxt. Är det inte märkligt att när Britney Spears lämnade scenen för att bli mamma var det första bilderna som kablades ut bilringarna runt hennes mage efter förlossningarna. Det man gnällt om med Jessica Simpson har gällt allt utom hennes sång. Man tar närbilder av hennes "muffins-midja” och kablar ut i etern. Jag förstår inte att dessa journalister inte ser hur patetiska och vilken parodi de i själva verket är?!?

Jessica Simpsons ”vikt-kontrovers”
skriver en sladderblaska om…

På 1960-talet hade vi Mama Cass Elliot, medlem i gruppen The Mamas & The Papas. Alla är överens om att hon var den stora sångerskan i det gänget. Hon var inte alls lika snygg som den andra Barbie-liknande tjejen i gruppen Michelle Phillips men - sjunga - det kunde hon så det slog gnistor om det. Det är i regel henne man hör starkast av alla på inspelningarna. På 80-talet var det dags för ännu en tjej som kunde sjunga. Killarna i gruppen Yazoo behövde förstärkning på sångfronten. Man hittade en rätt grovhuggen tjej utan större yttre attribut, Alison Moyet. Med henne bakom micken lyfte gruppen till höjder ingen kunnat ana och 80-tals syntpoparna skyfflade in pengar under hennes tid i gruppen.

Skräpkulturens och självförnedringens Tempel – IDOL
Den rätta översättningen betyder ju ”avgud" så liknelsen
haltar långt ifrån.

Trots bevisen hopar sig kommer säkert ändå trendprofeterna inte att tystna i musikbranschen. Vi har ju vårt plågoris, pekoralet, IDOL, som är själva språkröret för allt detta. De som vinner är oftast bildsköna och har precis attityden som hjälper. Profeterna i juryn säger ”Det är så det ska vara – fråga oss för vi vet”. Sedan manglar man ut nya artister efter sin design, sångerskor och sångare som varar kortare än en liter lättmjölk en sommardag vid en kyldisk-krasch. Vad IDOL inneburit för svenska folket är att de gett dem en falsk måttstock där man fräckt menar deras kriterier vara ”verkligheten”. Inget kunde ha varit mera fjärran från sanningen. Snarare pekar det på hur länge sedan det var som dessa människor befann sig IRL. Vad det dessutom gjort är att det fått svenska folket att vara tysta - för - om man inte kan sjunga ska man ju bara hålla käften och lämna det åt "proffsen" eller hur?!? IDOL har på det hela stulit initiativet från folket, man har rövat ifrån dem en rättighet och bland det finaste verktyg till gemenskap och harmoni som existerar på den här planeten, nämligen den att få sjunga.

Alison Moyet – syntpopens drottning under 80-talet

Jag tänker personligen ge en bredsida mot allt detta och ge mig ut på korståg och söka frälsa själar till att våga sjunga. Ofta hör jag hur ingrott detta är i människosinnena. Dialogen kan gå ungefär så här:

INKA: – Alla kan sjunga, det är min absoluta uppfattning

NN: – Inte jag, det vet jag

INKA: – Hur då - har du provat?

NN: – Nej men jag vet det ändå

INKA: – Jaså? Hur då, jag menar om du inte ens provat hur vet du då? Det handlar ju inte om att hoppa fallskärm med massor av hål i utan bara att öppna munnen och sjunga…

NN: (något irriterat) – Jamen, jag vet det, förresten så har jag andra talanger som du inte har.

INKA: – Men så bra, fast sjunga tror jag ändå du skulle kunna om du bara vågade…

Många stoppar faktiskt av att man inte TROR, återigen plats för Bibliska jämförelser för utan tro kommer man ingen vart. Med tro flyttar man berg, utan flyttar man knappt på rumpan. Jag har en dröm om att få kunna lägga händerna på folk som inte trott de kunnat sjunga och sedan höra dem sjunga likt proffs. Det är en dröm jag bär på. Under hela min verksamma tid som sångarehar folk kommit till mig och bett mig lära dem sjunga. Jag har känt mig så tafatt, p g a att för egen del känns det så naturligt att jag glömt bort hur jag gör det.… ”jamen… man bara…… eh…… sjunger”. Och jag vet att det inte är mycket att hänga upp älgen på bildligt talat. Men håll ut folk, vi ska sparka Jante och hela Idoljuryn i arslena så dunsen kommer att höras långväga runt om.

FÖR DU HAR RÄTT ATT SJUNGA OCH SKA ALDRIG GE BORT DEN RÄTTEN FÖR ATT NÅGOT PRETTO ELLER FÖRSTÅSIGPÅARE KOMMER OCH SKITER DIG PÅ NÄSAN OCH SÄGER ATT DU INTE KAN DET!!

Hör vad jag säger. Tillsammans kan vi fylla det här landet med sång så mycket att vi gör sådana nissar som de i IDOL-juryn arbetslösa. AMEN!